Maritime Radio Day — SM1CQA:
SOS från manöverodugligt fartyg
på Indiska Oceanen

Posted by Erik SM7DZV on 14 april, 2015 in Nyheter |

Rikard SM1CQA som ung fartygstelegrafist på Markland. Bilden från 1961. Mottagaren är Rikards egen Hallicrafter SX 117, som han köpt i Singapore. Den mottagare som radiohytten var utrustad med var instabil och kunde ibland hoppa 15 Kc under ett sändningspass.

— Av Erik SM7DZV —

Det är Luciamorgon 1961. Ute på Indiska Oceanen ligger Tirfings Markland strömlös och manöveroduglig efter en explosion som förstört maskinrummet och som tagit fyra besättningsmäns liv och allvarligt skadat ytterligare åtta.

Fartygets kapten kommer in i radiohytten och ger order till telegrafisten:

– Sänd SOS nu…

Telegrafisten är den då 18-årige Rikard Wärff. Det är hans första hyra. Han har varit till sjöss tre månader sedan han lämnade Teleskolan på Hornsgatan i Stockholm.

Idag den 14 april är det 103 år sedan Titanic gick på ett isberg och sjönk 600 nautiska mil sydost om Newfoundland. Av fartygets 2224 passagerare omkom 1514 eller två av tre. Fartygets två radiotelegrafister lyckades nå kontakt med andra fartyg, vilket ledde till att dödstalen inte blev ännu högre.

Maritime Radio Day
Maritime Radio Day högtidlighålls idag och i morgon (14 och 15 april) till minne av radiotelegrafisterna på Titanic och alla deras kollegor som följt med sina fartyg i djupen.
I arbetet med en artikel om Maritime Radio Day kontaktade redaktionen den ilandflutne radiotelegrafisten Rikard Wärff, alias SM1CQA, för att kontrollera fakta. Samtalet slutade med berättelsen om Rikards första hyra. Rikard kunde säkert ha fått en skonsammare introduktion till sjölivet.

Tirfings Markland en ombygd tanker som fraktade malm mellan Sydafrika och Japan under 1960-talet. Hon var byggd 1952 för Broströms. Upphuggen i Kaohsiung 1974.

Tirfings Markland
Tirfings Markland var en oljetanker som byggts om för malmtransporter. Besättningen var på 42 eller 43 man. Destinationen i juni 1961 var Sydafrika, men båten saknade telegrafist. Rikard hade precis fyllt 18 år och gått ut Teleskolan. Han mönstrade på i Kiel. Skepparen såg belåten ut och talade om att man hade sex besättningsmän skulle mönstra av i den sista hamnen innan man gick ut i Nordsjön.
– Du får göra i ordning avräkningslistorna och fixa pappren så att allt är klart tills vi är framme där, var ordern.
– Men jag har inte en aning om hur det går till, svarade Rikard. Vi har inte fått lära oss nånting om ekonomi alls. Jag har ingen som helst kontorsutbildning.

– Vad är det för … folk dom skickar…
Skepparen tittade misstroget på sin nye gnist och utbrast:
– Vad är det gör jävla folk dom skickar ut på båtarna nu för tiden???
Slutet blev att skepparen själv och överstyrman fick sätta sig ned och göra pappersarbetet. Till nästa avmönstring blev det mindre ont om tid. Till den hann Rikard lära sig rutinerna. Problemen på resan var inte slut med det.
Första hamn var Las Palmas på Kanarieöarna, där man skulle bunkra. Det gick inte så bra. Båten fick fel på styrmaskin, så den rände in i kajen. En grävmaskin och dess förare åkte ner i hamnbassängen. Grävmaskinisten lyckades man plocka upp oskadd. Grävmaskinen fick förstås också bärgas. Markland fick vända och gå till Spanien för att få plåtskadorna reparerade. Efter det fortsatte man på den planerade rutten, till Port Elisabeth i Sydafrika för att lasta järnmalm.

Lastade malmen för hand
– Det här var under apartheidtiden (1948 – 1994) och hamnarbetarna lastade för hand. Dom var många, men det tog ändå tid. Det tog tio till elva dar att lasta, berättar Rikard. Sedan gick vi mot Singapore och bunkrade och efter det fortsatte vi till Kawasaki i Japan.
– Det gick åt enorma mängder järnmalm. Vi kunde få ligga ute på redden och vänta fem sex veckor eller till och med mer på att få lossa. In till kajen med malmen och direkt med den in i fabrikerna. I den andra änden av fabriken kom det ut motorcyklar…
– Sedan vi lossat i Japan skulle vi tillbaks till Sydafrika för ny last. Vi gick genom Sundasundet, mellan Sumatra och Java, och passerade Krakatau, och sedan ut på Indiska oceanen.

Maskinrummet exploderade
–  Den 13 decmber, på luciamorgonen, vaknade jag av en jättesmäll, minns Rikard. Jag rusade ut och lågorna stod högt över akterskeppet. Ovanför skorstenen stod elden som ur en blåslampa.
– Det hade börjat som en brand i maskinrummet. Smörjolja som läckt ur maskinen hade samlats i spolluftsbältet, en oljeuppsamlingsanordning runt maskinen, och inte rensats bort. Maskinen som var het gjorde att oljan fattade eld. Den inledande eldsvådan lyckades personalen i maskinrummet släcka.
– Chiefen kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk, säger Rikard. Han gav order om att maskinen skulle startas så snart elden var släckt och utan att dom vädrat ur maskinrummet. Det var fyllt med dieselånga och när man startade motorn exploderade alltihop. Fyra man, två tyskar, en belgare och en spanjor, dog direkt och åtta till, alla som funnits i närheten när det small, var skadade.
– Strömlös och manöveroduglig låg Markland och drev ute på Indiska Oceanen. Det var en likströmsbåt med en omformare som gav 110 volt. Det var gamla grejer med dom fungerade. Fast det hade man ingen glädje av när hela maskinrummet hade exploderat.

SOS på batteridriven nödsändare
– Skepparn kom in i radiohytten och sa att jag fick sända SOS. Jag startade den batteridrivna nödsändaren och sände nödsignal, vår position och vår belägenhet, berättar Rikard. Jag fick svar från Singapore Radio, Perth Radio på Australiens västkust och Durban Radio i Sydafrika.
– Nödsändaren var en gnistsändare och den gick naturligtvis på 500 Kc. Men gnistsändningen gjorde ju att bandbredden blev väldigt stor, och det kan ju ha bidragit till att vi blev hörda över ett så stort område. Maskinisterna fick igång hjälpmaskinen och därmed hade vi fått tillbaka strömmen, så att jag kunde börja använda vår ordinarie radiosändare.
– Australien skickade ut ett Catalinaplan med mediciner och utrustning för behandling av brännskador. Jag hade kontakt med flygplanet på telegrafi på 10 MHz och dom hittade oss. Utrustningen dom släppte ned i en fallskärm fick vi hämta med en av våra livbåtar.
– Vi hade kontakt med SAG och via dem med Sahlgrenska sjukhuset, som gav oss instruktioner om hur vi skulle behandla dem som skadats i explosionen. Mest handlade det om brännskador.
– På nyheterna i Sverige nämnde man att ett svenskt tankfartyg stod i brand i Indiska Oceanen. Mina föräldrar visste att jag var ombord på båten, men via Göteborg Radio kunde vi få fram meddelanden till våra anhöriga om hur vi mådde.

Australiensisk bogserbåt till Cocos Keeling Island
– Det kom en australiensisk bogserbåt och drog oss till Cocos Keeling Island (VK9). Där begrov vi de fyra som gått åt och där fick vi också motorerna reparerade. Efter det gick vi för egen maskin till Sydafrika för ny last tillbaka till Japan. Vi gick hela tiden mellan Sydafrika och Japan.
– Efter två år skulle jag mönstra av i Japan för att ta Transsibiriska järnvägen hem till Sverige. Biljetten var ordnad och allt var klart. Då kommer beskedet från rederiet. Båten ska tillbaka till Sydafrika och den avlösande gnisten hade av en eller annan anledning inte inställt sig. Så jag fick glömma Transsibiriska järnvägen och i stället ta ytterligare en resa till Sydafrika. Där fick jag till slut mönstra av. Jag skulle få flyga hem och jag hade fått min biljett.

Betty av Bergen – Bara Collingsgrejer i radiohytten
Innan jag skulle iväg besökte jag ett annat fartyg, Betty av Bergen. Dom gick samma rutt som vi och jag hade haft kontakt med deras telegrafist. Nu fick jag veta att hon var tvungen att mönstra av, hon hade sällskap med en av styrmännen ombord och nu väntade dom barn. Fartyget stod utan telegrafist inför sin hemresa till Rotterdam.
– Duger inte jag, frågade Rikard.
– Jag fick jobb direkt. Jag sålde flygbiljetten och tog sjövägen hem till Europa. En fördel för mej på den båten var att jag bara behövde hålla på med radio. Pappersarbetet sköttes av andra.
– På Betty hade telegrafisten själv fått välja all radioutrustning, berättar Rikard.Det var Collins rätt över. Det var ett himmelrike jämfört med vad jag var van vid från Markland.

När Rikard kom fram till Rotterdam var han så gott som hemma. Hur han klarade den sista den av hemresan berättade han aldrig.

Print Friendly, PDF & Email

Copyright © 2014-2018 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com