En berättelse om marin CW-trafik på 500 kc

— Av Erik SM7DZV —

Uppdaterat 2015-05-30 klockan 23:42
För snart två månader sedan publicerade jag på SSA:s nyhetswebb några artiklar i anslutning till Maritime Radio Day den 14 april. Artiklarna handlade i flera fall om fartyg i sjönöd, och om hur telegrafisterna på dessa på alla sätt försökte påkalla hjälp för att undvika katastof.

Den som satte oss på det spåret var den gamle sjögnisten Jan Höst SM6VTR, numera bosatt långt upp på landbacken – i Alingsås. Jan har berättat, att han har stor behållning av att ta del av berättelser som handlar om de gamla sjögnistarnas arbete och erfarenheter ”innan de försvinner in i total radioskugga”.

Nu bidrar Jan med ännu en godbit för grånande nostalgitörstande sjögnistar. Mycket talar dock för att berättelsen även kan vara av intresse för radiofolk i allmänhet och för telegrafister i synnerhet. Jan tipsar om en artikel om telegrafi på 500 kc. Artikeln är skriven av Jeffrey KH2PZ/KH6. Om författaren vet vi inget mer än att hans callsign upphörde att gälla den 6 november 1998.

Radiooperatör vid Kustbevakningen på Hawaii
Jeffrey berättar i sju avsnitt om olika episoder som han upplevde under sina år som aktiv telegrafist vid USA:s kustbevakning. Jeffrey skriver att berättelsen har tecknats ned av historiska skäl.

”Vi ser nu en oåterkallelig era av kommunikation som till form och format var så perfekt att ingenting kommer att bli dess like. Jag är glad över att jag fick vara en del av den, om blott under tre år vid USA:s kurstradiostation, Honolulu, med anropssignalen NMO”, skriver han.

Han beskriver även arbetet och kustradiostationen:

”Som jag nämnde i ett tidigare avsnitt [av berättelsen, övers anm.] satt jag alltid under de 12 timmarnas nattjänstgöring och lyssnade på 500 kc. Jag älskade att lyssna till det konstanta flödet av anrop från skepp i fjärran vatten. Trots att vi satt mitt i Stilla Havet kunde jag ibland ta emot en fladdrande kustradiostation på östkusten. Genom hela natten kunde jag höra ytterst svaga sginaler, precis över brusnivån, som kunde fejda ut och in från vem det nu kunde vara. Vi använde en wireantenn, Beverage, som var mer än 1600 meter lång. NMO fanns i ett elektriskt mycket lugnt område. Vi kunde höra vilket fartyg som helst, från var som helst i Stilla Havet.”

Den första delen av Jeffreys berättelse ger en övergripande bild av hur radioamarbetet vid den amerikanska kustbevakningen var organiserat, vilken utrustning som användes och om de trafikregler som användes.

Om konsekvenser av att sända under de tysta minuterna
Där finns också ett avsnitt som handlar hur det kunde gå till när en telegrafist inte hade klockan rätt ställd, så att hen råkade sända under de stipulerade tre minuter långa tysta perioder som förekom två gånger varje timme. Upphållen var till för att man inte skulle missa svaga nödsignaler. Jeffrey skriver:

”Because of the steady stream of signals on 500 kc, a weak station sending a distress message might not be heard. At one time, calls AND traffic were passed on 500 kc. There was no shifting to working frequencies to pass messages. Thus, silent periods (SP) were created. These consisted of two three-minute intervals in which no one transmits worldwide. Volume controls are turned up; ears are pressed to the speaker grill; one’s breath is held, from minute :15 to minute :18 and again from minute :45 to minute :48. Even if traffic is being passed on working frequencies, it too, would stop.”

Första nödanropet på 500 kc
Jeffrey beskriver i berättelsens det sjunde och sista kapitel om första gången han tog emot ett nödanrop på 500 kHz. Han beskriver stress, vanmakt och förtvivlan:

”One evening, feeling a bit drowsy (0200 local), I thought I was dreaming when I heard a long dash, a pause, another long dash, a pause, another long dash, a pause…..like an electric shock, adrenalin flooded through me at the speed of light – OH MY GOD – SOMEONE IS SENDING AN AUTO ALARM! My eyes shot to the clock to time the dashes; 4 seconds on, 1 second off, 4 seconds on, 1 second off. Those 12 long dashes almost froze me. I yelled into the intercom to the chief ”Auto Alarm on 500” knowing at the same time alarm bells were ringing on board every ship scattered around the Pacific within radio range of the distressed ship. Recall that when a shipboard operator goes off watch, ITU rules dictate he leaves a receiver tuned to 500 kc with a decoder attached. If that decoder hears at least four 4-second dashes each with 1-second separation, relays in the decoder will clamp shut triggering alarm bells in the radio room, in the radio officer’s sleeping quarters, and the bridge. It warned of a distress message about to be sent on 500 kc.

Now, the two-tone AA (Auto Alarm) used on the voice SSB MF distress/calling freq of 2182 kc was common. Mexican fishing crews used them when they were drunk. But AA’s on 500 kc are never sent except when a ship is in distress. This was the first one I’d heard since my radioman school days. I can’t put into words the terror I felt while sitting out the ITU required, 2 minute wait. Recall, that the ITU dictates every step the distressed vessel’s radio officer takes; Auto Alarm, then the 2-minute wait (if possible) for off- duty ops on other ships, woken by their Auto Alarm receivers, to race to their radio shacks to copy the distress. 500 kc was now in an extended silent period. Someone started tuning up and was immediately pounced on by myself. ’QRT SOS’ was all I needed to send – dead silence. One of the Australian shore stations was sending a CQ at the same time the AA went out – he must have heard the AA through his CQ for he stopped in mid broadcast. Nothing but an occasional static crash – dead silence. Throughout my brief 500 kc career, there had never been a silence like this I thought. Then it came:

SOS SOS SOS CQ DE DJNK DJNK DJNK SOS BT MV PANAMA TRADER HULL CRACKED IN HEAVY SEAS MAJOR FLOODING 42-27N 42-27N 178-51W 178-51W NOW ABANDONING SHIP SOS BT MASTER AR K
Then came the 10 second long dash (ITU: for direction finding).
I was first – in A2 mode, I sent:
SOS DJNK DJND DJNK DE NMO NMO NMO RRR SOS ”

Fartyget som sände nödanropet gick till botten med man och allt. Det låg allför långt ute till sjöss och ingen hjälp hann fram i tid. Flygplanen som skickades ut hittade bara några höbalar och annat vrakgods.

Läs Jeffreys hela berrättelse
Här är länken.

Jerry Proc’s web pages
Berättelsen om marin telegrafitrafik på 500 kc är hämtad från Jerry Procs webbsidor, underavdelningen Naval stories. Den readiotekniskt eller historiintresserade hittar här många flerämnen att grotta ned sig i. Kolla länken!

Ännu mer om amerikansk kustradio
Ladda ned pdf-fil med denna och ännu mera om amarikansk kustradio. Texten enbart på engelska. Översätt med Google translator eller Chrome.  Klicka här.