Gnisten som tog emot CW på bandspelare:
— Jag försökte aldrig göra samma sak en gång till

Tankern Mary Billner, som Jan SM6VTR mönstrade på som telegrafist i Malmö 1962.

I svenska handelsflottan fanns ett mycket stort antal telegrafister. Yrket har idag försvunnit helt. Inför Marine Radio Day i april stiftade vi bekantskap med en av dessa gnistar, Jan Höst SM6VTR.

Jan Höst SM6VTR från Alingsås, före detta gnist på mer än 100 (!) fartyg, berättar att man inte alltid kan lita på tekniska hjälpmedel.

Jan förklarade då att han är intresserad av att ta del av berättelser om gnistarnas arbete på olika båtar ”innan de helt hamnar i radioskugga”. Vi har förstått att han är långt ifrån ensam om den uppfattningen.

Jans inställning är viktig. Det handlar om att skriva ned och på olika sätt  dokumentera villkor, arbetsförhållanden och händelser som mötte gnistarna under deras tjänsgöring till sjöss. Redaktionens uppmaning till dej som varit gnist i handelsflottan eller marinen är ytterst enkel: Fatta pennan och skriv. Din berättelse har stort läsvärde, och vi publicerar den gärna.

För ett par dagar sedan skickade Jan in en berättelse om en episod ombord på tanktern Mary Billner. Sensmoralen är kristallklar: ”Lita inte alltid helt på tekniken”.

Läs Jans berättelse. 

Här är Jans berättelse
”1962 mönstrade jag som telegrafist, även kallad gnist, på MT Mary Billner/SJHN på Kockums varv i Malmö. Gunilla Billner låg också där för garantibesiktning. Där mötte jag SM6NM Lasse, som just mönstrat av och troligen var på väg till SAG.

Första resan med ett tankfartyg
Det var min första resa på ett tankfartyg och Lasse berättade att billnertankerna gick chartrade för BP. Det innebar att den mesta radiotrafiken gick över Portisheadradio/GKA.

Lyckligtvis så sände GKA sina trafiklistor på jämn timma och SAG på ojämn så man kunde ta båda. Trafiken gick mest på 8 mc eller 12 mc och stationerna var starka och lätta att hitta. Deras pickup-operatörer var förträffliga och från GKA blev man tilldelad en arbetsfrekvens på bandet samt en ny Portishead callsign, den var olika för varje frekvens.

Komplicerade lastfördelningstelegram
Jag fick reda på att lastfördelningstelegrammen var långa och med detaljerad information hur lasten skulle fördelas i tankarna. De kunde vara upptill kanske hundra ord så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Man hade ingen medhörning när man sände så man fick lyssna på nyckelreläets klapprande. Tappade man en bokstav så var det bara att slå några ditt ditt så repeterades sista ordet direkt. Då vi körde på olika frekvenser så var det inga problem. Ja ibland kunde man även lyssna på ett band och sända på ett annat.

Drivande mottagare
Det var med dagens mått ganska primitiv radioutrustning med drivande mottagare, så man måste ofta ha ena handen på mottagarens frekvensinställning. Sändareffekten var från 300 watt upptill två kilowatt. Antennerna var mest dipoler mellan förliga och aktra masten. De kunde vara upptill hundra meter långa.

En av billnerredarna, Rolf Billner tror jag, var för övrigt radioamatör så han hade låtit installera egna förlängningsspolar och förkortningskondensatorer ombord men då det ej fanns några beskrivningar till dessa så använde jag dem aldrig. Det gick bra ändå, annars fick man qsp via sax till ett annat svenskt fartyg som låg på 500 kc och lyssnade.

Nigeriatraden
Fartyget gick chartrat på nigeriatraden med lossning i Medelhavet. De nigerianska telegrafisterna på Lagosradio var duktiga så det var inga problem i den delen heller.

Jag var dock lite fundersam över de långa telegrammen som skulle komma från Portisheadradio så jag beslutade mig för att investera i in batteridriven tapebandspelare. Just incase….

Vi lämnade till slut Malmö (QTO) bound Lagos och krängde oss på lätten igenom Biscayabukten med vinden på styrbord sida innan vi mötte den portugisiska nordan i häcken och krängandet avtog.  Temperaturen steg så sakteliga för varje dygn och tillvaron blev riktigt bra.

Tog emot på bandspelaren,
kvitterade utan att ha lyssnat igenom inspelningen
Så klockan nio en dag dök SJHN upp i Portisheads trafiklista och jag ropade och hamnade på standbylistan på 8 mc. Bandspelarens riggades upp med mikrofonen tätt intill trafikmottagarens högtalare. Telegrammet kom efter några minuter och jag kvitterade qsl nr 1 ck 76. Dvs. 76 ord mottagit även om jag kanske tappat en del utan att begära repeat – jag hade ju bandspelaren – trodde jag.

Nu visade det sig att tapen hade tagit slut efter några minuter och där stod jag med ett halv mottaget telegram som var kvitterat.

”Telegrammet blåste över bord”
Nu är det så när Portishead hade sänt iväg telegrammet så skickade man iväg det med rörpost till ett annat rum. Jag kallade upp GKA igen och förklarade på knagglig cw-engelska att telegrammet hade blåst överbord i hård storm då jag var på väg över kobryggan till skepparen med det.

GKA satt tyst några sekunder sedan beklagade han den  ”severe gale”, den allvarliga storm, vi var i och efter ytterligare tio minuters väntan hade han fått tag i telegrammet igen och sänt det till mig.

Använde inte bandspelaren mer
Lättad pep jag ned till skepparen och överlämnade det viktiga telegrammet. Bandspelaren använde jag aldrig mer i sådana sammanhang.