Sjömansspråket: A
— som i Absent Friend och Agenten

(#2.  2016-01-25)
Dagens avsnitt är kanske lite långt, men absolut inte lika långt som hundvakten den där sista natten på väg in mot  Liverpool.

Absent Friend

Detta var icke närvarande vänner, hemma eller till sjöss, som man brukade skåla för när tillfälle fanns. Det visade sig ofta att dessa vänner var förvånansvärt många.

Agenten

Agenten eller som han ibland kallades mäklaren, var rederiets representant i hamn. Han var en välkommen person ombord då han medförde post från anhöriga, samt inte minst pengar till besättningen att spendera i land.

Närmaste sjapp
Sjöfolket kom för övrigt, mycket riktigt som det är sant, sällan längre än till närmaste sjapp. Där erhöll man livets nödtorft, öl, vin och kvinnor. Sjöng gjorde man på väg tillbaka till båten.

På sextiotalet var jag några månader mönstrad i en lloydare som ofta besökte Genua. Där hade rederiet skaffat sig en färgstark representant. En stor kraftig gudfadertyp. Han kom alltid personligen ombord ibland dressad i en kritstrecksrandig mörk kostym vit hatt och vita skor.  Vi tyckte oss skymta en pistol innanför den utbuktande kavajen, men troligen var det istället hans tjocka plånbok.

Han var fryntlig men stundtals en dominerande människa. Körde med dem han kunde och fjäskade där det lönade sig. Han gjorde sidoaffärer med allt och alla och skröt ofta hur lyckade de varit. Han ägde dessutom en lite restaurang som låg nere vid stranden några kilometer lite väster om Genua. Till den brukade han invitera skepparen och överstyrman och ibland fick jag följa med. God mat bjöds det på, det mesta hämtat från havet.

Småfirrar friterade i olivolja med citronklyftor, gott bröd, parmesan i bit. Nyfångade languster och friterade bläckfisk, calamares blev vår favoritmat. Till detta bjöds det på vin från hans egen vingård eller italienska öl.

Livvakt åt Al Capone(?)
Det sas att agenten på tjugo-trettiotalet tillbringat några år i Chicago som livvakt åt gangstern Al Capone och blivit utvisad genom FBI:s försorg. Vi kallade honom för Revolver-Harry. Han var känd av alla sjömän och slutade sina dagar på en bar i Savona.

Agenten Harry hade av förklarliga skäl lagt sig till med det amerikanska språket väl uppkryddat med, vad jag antar, amerikansk tjugotalsslang. Det gjorde att vi ibland hade svårt att hänga med i alla hans utläggningar. Då tittade han förebrående och lite överlägset på oss och frågade om vi som var så vitt beresta talade engelska.

En varm septemberkväll, när vi hade kommit till kaj på eftermiddagen bjöd han ut oss till restaurangen. Han kom och satte sig vid vårt bord efter en stund och började skryta och skrodera på bredaste amerikansk engelska, lite för att stajla inför de andra gästerna.

How many bottles?
Då han var som mest i tagen frågade överstyrman honom medan han lyfte upp en tom vinflaska:
— How many bottles have I in my hand, Harry?
Harry tittade på oss:
— You have one for sure man. What’s up?

Överstyrman lät sig inte bekomma utan fortsatte:
— Look Harry, I have two and if I’m wrong, you’ll have two pay for another two bottles of wine. Is that OK?

Sedan vände han sig till ett italienskt par som satt vid ett bord längre bort knackade sig själv i huvudet och sa något på italienska. Då hördes över hela den lilla restaurangens förstens röst

— Sorry to say dear Harry, I was wrong so you owe me two bottles now.

Det tog några sekunder innan Revolver-Harry fattade att han åkt dit, men vinet kom snabbt in. Vi skålade med förloraren och försten vände sig mot honom och sa:
— Well Harry, English is a strange language isn’t.

Efter det fick vi aldrig några pikar från Harry om våra brister i det amerikanska tjugotalsslangen. Revolver-Harry var dock ingen typisk representant för agentskrået, men han var en annorlunda och kul typ som gillade sjömän.

Andra sorters agenter än Revolver-Harry
Att det finns andra typer av agenter som man kom i kontakt med visar följande lilla historia direkt hämtad ur livet och som man kan ana i ett brev till min mor.

Detta utspann sig för trettiofem år sedan. Då var, som vi vet, världen uppdelad i två läger, vita och röda. Det hela utspelade sig på ett svenskt fartyg, en så kallad uteseglare. Vi kom aldrig närmare Sverige än Holland eller Belgien och besättningen var en sällsynt blandning av sjöfolk från hela världen. Till och med Australien var representerad och ett tag var vi fjorton nationer ombord. Vi var ett FN i miniatyr fast målsättningen var en annan.

Historien om den nye matrosen
Stämningen ombord hade hittills varit god och man hade fördragsamhet med varandras egenarter. I Holland brukade en och annan mönstra av och på och vid det här tillfället behövde vi en ny matros ombord. Han kom ombord en mörk regnig decemberkväll. Jag satt och jobbade med löneavräkningarna i radiohytten. Musiken och värmen strömmade ut från min Eddystonemottagare då det knackade på dörren.

Wolfgang Amadeus
I regnet utanför stod en blond kraftig man i trettioårsåldern. Genomvåt var han och den ljusa luggen hängde ner över pannan. Han presenterade sig som Wolfgang Amadeus, ett namn som förpliktar, men det visade sig senare att han hade andra talanger än sin namne.

Last av radioapparater från Phillips
Ett par dagar senare var vi fullastade. En stor del av lasten bestod av radioapparater från Philipsfabrikerna i Holland avsedda för Sydafrika. Det var på den tiden då Beatles hade påbörjat sitt segertåg över världen med en ny sorts musik till den tidens ungdom, som också var min ungdomstid.

Efter någon veckas stävande sydöver började fartyget låta som ett eller flera diskotek. Vid den regelbundet återkommande besiktningen av hytter och mässar akterut visade det sig att så gott som samtliga hytter var nu utrustade med magnifika Philipsradioapparater.

Inbrott och stöld ur containrarna
Skepparen och Försten sätter igång inspektion av lastrummen då konstaterades det snart att inbrott och stöld hade förekommit i containrarna. Utredning och förhör påbörjades. Jag var protokollförare. Man kom snart fram till att det var den gode Wolfgang Amadeus som hade organiserat raiderna. Han erkände också utan det minsta spår av ånger eller rädsla för repressalier.

Istället talade han om att detta ingick i hans personliga kamp mot världens kapitalister. Han tyckte att folket borde få ta del av Philips rikedomar och för övrigt så var det försäkringsbolagen som fick betala. Skepparen var en försiktig general, förlåt, kapten, beordrade tillbaka apparaterna dit de hörde hemma och hoppades att ingen skulle upptäcka att de varit utlånade ett tag.

Radiohytten på TT World Princess. Fotot taget i Hong Kong. Artikelförfattaren vid telegrafnyckeln.

Kommunistiskt fälttåg ombord på båten
Dålig stämning hade nu börjat sprida sig ombord. Det kommunistiska fälttåget hade startat på båten. En dag fick jag en uppmaning av Göteborg Radio att kontakta Rügen Radio. Och se vad ligger inte där och väntar om inte tre telegram till vår röde agitator. Ett av dem var över en A4 långt. Undertecknade av Mutter var de. En rik ”Mutter” tänkte jag som har råd att sända så långa telegram. Av innehållet förstod jag intet och inte heller de kryptiska svaren på några ord som Wolfgang skickade tillbaka.

Två läger bland manskapet
Det hade nu bildats två läger bland manskapet ombord. Ett rött och ett vitt. Det röda lett av Wolfgang starkt understött av vår danske båsen och det vita eller rosa snarare, som hade fackombudet en spanjor som språkrör och ledare. Glåpord och svordomar for som projektiler mellan dessa två grupper så fort anlednings fanns och fanns det inte så skapades det.

Andrekocken sjuk i Durban
En vecka senare förtöjde vi vid kajen i Durban. Stämningen blev lugnare. Folket fick en hel eller halv fridag av sitt vederlag och försvann iland för att dricka öl och äta Pirri-pirri-chicken. Ja en och annan chicken utan vingar fick väl också bidraga till sjöfolkets välfärd.

I Durban drabbades vår andrekock av blindtarmsinflammation . Han fick sjukavmönstra saknad av få. Han kulinariska utsvävningar hade, då han på egen hand fått utöva dem varit ganska mediokra.

En ny escoffier skulle stå på kajen i Mombasa  som var vår nästa hamn. Det stod en man på kajen bland många andra. Det var vår nye andrekock. Han var tysk, omkring trettio år. Hans köksutbildning utgjordes av enklare kokkunskaper inhämtade i franska främlingslegionen som då var stationerad i Franska Somalia. Därifrån hade han muckat eller rymt. Genom rederiets agent i Mombasa hade han fått nys om jobbet.

Jag skall inte orda mycket över honom men redan första dagen till sjöss visade han sina färdigheter med kökskniven då han med ett raskt och inövat hugg befriade en markatta dess huvud och slängde det tillsammans med kroppen överbord. Apan var köpt på kajen i Mombasa.

Mot Mauritius för att lasta socker
Vi ångade nu vidare mot Mauritius för att lasta socker. På den tiden var ön en pärla i Indiska Oceanen med sina integrerade kulturer och folkslag så gott som helt fritt från motsättningar.

Wolfgang Amadeus hade nu fått ytterligare en vapendragare och vi andra en orostiftare ombord i andrekockens skepnad. I Mombasa hade Wolfgang mottagit tjocka konvolut som visade sig innehålla kommunistisk propaganda på engelska som han spred omkring sig. Stämningen ombord var mycket otrevlig.

Telegram från ”Mutter”
Med jämna mellanrum mottog jag telegram från ”mutter” via Rügen Radio och började tröttna. Jag sa till Wolfgang att radion inte var till för honom och har din morsa så jävla mycket att berätta för dej så tycker jag att du skall stanna hemma och lyssna till henne, det måste bli billigare. ”Mutter” hade nog hört vad jag sa för det kom aldrig något något från henne.

Förstekocken och andrekocken drog inte jämt. Stora samarbetsproblem. Samtidigt hade stölderna från lasten åter tagit fart. Skepparen kunde inte handskas med situationen och misshandel av personer som inte ville liera sig med den röda ligan förekom.

Den första april passerade vi ekvatorn. Närmare bestämt sex minuter i sex på morgonen. Förstekocken hade första törnen och utkiken skickades akterut för att purra honom. Han stod ej att finna. Natten hade framskridet under ett våldsamt dryckesslag, som senare visades sig, på ur lasten stulen sprit.

”Missing man”
Det blev nu full aktivitet på bryggan och alle man purrades ut som utkikar. Själv sände jag ett s.k. PAN-meddelande (graden under SOS) som löd ”missing man please keep sharp look out…”.

Få fartyg har väl passerat ekvatorn så många gånger på ett halvt dygn som vi. Varken folket till utkik eller mina radiomeddelanden fick någon respons. På den internationella nödfrekvensen 500 kHz var det dödstyst. Den sista gången vid 19-tiden då det sändes uppfattades det av ett sovjetiskt fartyg – ödets ironi – men det enda jag kunde uppfatta av hans knackiga engelska var ”poor man God bless him ”. Det var ju vackert tänkt.

Kocken blev 25 år gammal
Även kvällen blev resultatlös som vi fruktat. Vi samlades på båtdäck, besättningen och några amerikanska passagerare som kommit ombord i Dar es Salaam. Skepparen höll en kort andakt över vår försvunna skeppskamrat. Den röda trojkan stod under tiden och muttrade i ett hörn. En med ljus försedd frälsarkrans kastades i vattnet och vi återtog vår kurs mot Liverpool. Kocken hade varit en god yrkesman och bra kamrat. Han blev tjugofem år gammal.

Knivskuren och kastad överbord
Följande morgon sattes åter förhör igång av skepparen och med mig som nedtecknare. Snart utkristalliserades vad som försiggått under natten.
Kaptenen var ingen van förhörsledare men kunde ganska snart komma fram till att kocken blivit kastad i vattnet av det röda gänget. Detta efter ett knivhugg från andrekocken. Alla blånekade förstås.

Den vita gruppen var livrädd för repressalier men två av dem hade sett handgemänget som föregått dråpet eller mordet. Deras berättelser och vittnesmål skrevs ned och undertecknades. Rederiet och myndigheter underrättades och polis skulle stå på kajen i Liverpool.

Efter cirka tre veckors resa anlände vi på natten till Liverpool. Pass och sjöfartsböcker var insamlade och inlåsta i radiohytten. Vad som sedan hände är i det närmaste obegripligt. En bidragande orsak var förmodligen att det gått tre veckor sedan myndigheterna hade fått vårt meddelande om det inträffade. Faktum var att vi skulle ligga på redden över natten, så varken polis eller annan myndighet syntes till och alla utom vakt törnade in.

Inbrott i radiohytten
På morgonen upptäckte jag att dörren till radiohytten var uppbruten, liksom skåpet där pass och sjöfartsböckerna förvarades. Det som saknades var passen för Wolfgang, legionären samt den danske båsen. Det var själva borta men deras tillhörigheter fanns kvar.

Polisen kom äntligen ombord och beslagtog det kvarlämnade. Speciellt intresse ägnades åt Wolfgangs kvarlåtenskap. Han visade det sig vara känd av polisen. Men som sagt fåglarna var utflugna eller snarare ilandsimmade och mig veterligt aldrig påträffade.

Mönstrade av
Själv mönstrade jag av tillsammans med skepparen som var rejält omskakad. Vi stannade några dagar i Liverpool till svenska konsulatets och polisens hjälp. Efteråt framkom det att vår svenske andremaskinist, boende i Antwerpen, hade känt igen Wolfgang. ”Är han ute. Han slog en hammare i huvudet på en kille jag kände”.