Vår första artikel om SSM:s mätning:
“SSM tänkte fel — Tio gånger för hög effekt
för 90 procent av Sveriges radioamatörer”

Posted by Erik SM7DZV on 6 februari, 2016 in Nyheter |
TH11DX_webb_DSCN0348

Amatörradioantenn TH11DX. Långt till närmaste granne…
FOTO Erik SM7DZV

 — Erik SM7DZV —
Granskning och kommentar
till Strålsäkerhetsmyndighetens fältmätning


Detta var vår första artikel i serien om Strålsäkerhetsmyndighetens fältmättning av “elektromagnetisk strålning nära amatörradioanläggningar”.  Den publicerade den 6 frebuari 2016.  En pdf-kopia av denna ursprungliga text lades in följande dag, när artikeln uppdaterades och förkortades.

 

Just nu observerar vi ett vetenskapligt feltänk som heter duga. När Ångpanneföreningen skulle mäta elektromagnetisk strålning från amatörradioantenner räknade Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, fel med tio gånger för höga effekter för 90 procent av Sveriges radioamatörer.

För det var väl ändå så att SSM ville veta hur stor den normala radiostrålningen är i närheten av antennerna? Det är egentligen inte lätt att svara på frågan. SSM tog inte fram någon egen projektplan. Tillsammans med konsultföretaget kom man överens om hur mätningarna skulle göras.

Mätningarna görs som medelvärden på omodulerad bärvåg under sex minuter, trots att den sortens sändning sannolikt aldrig har förekommit från någon svensk amatörradiostation. Studien är helt utan förankring i verkligheten.

Statens krav på Strålsäkerhetsmyndigheten är att dess verksamhet bedrivs på vetenskaplig grund. Eftersom fältmätningsprojektet inte har följt normala vetenskapliga metoder blir mätresultaten enbart några sidor ovetenskaplig sifferexercis.

Konsultrapporten uppfyller därmed inte de grundläggande vetenskapliga krav som Strålsäkerhetsmyndigheten måste ställa på ett arbete som betalas av skattemedel.  Bristerna leder till att myndigheten rimligen inte kommer att kunna ta några som helst beslut i ärendet.

Fem frågor om året från allmänheten
Sedan omkring 2003 har Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, årligen fått cirka fem (!) frågor från allmänheten kring elektromagnetisk strålning i närheten av amatörradioantenner. För att bilda sig en uppfattning om hur stor strålningen kan vara beslutade sig myndigheten för att under fjärde kvartalet 2015 genomföra en fältmätning av elektromagnetisk strålning nära amatörradioanläggningar.

Myndigheten upprättade ingen egen analys eller projektplan. Som svar på vår förfrågan om sådan projektplan har vi fått svaret att någon sådan inte finns. SSM valde att gå till konsultbolaget Ångpanneföreningen Technology AB och tillsammans med dem upprätta en plan för själva fältmätningen.

Direktupphandlade
Uppdraget att utföra fältmätningen, vars resultat offentliggjordes i december, lades efter direktupphandling ut på samma konsultbolag, Ångpanneföreningen Technoloy AB. Inget annat företag eller forskningsinstitution tillfrågades.

”Hade kompetens och tid att utföra uppdraget”
På Strålsäkerhetsmyndigheten uppgav man på vår fråga att man vände sig till Ångpanneföreningen ”därför att dom hade kompetens och tid att utföra uppdraget”. Strålsäkerhetsmyndigheten betalade 158700 kronor, inklusive moms, för fältmätningen och för en i slutet av januari i år presenterad skrivbordsanalys av fördelningen av radioamatörer i Sverige.

Projektägaren Strålsäkerhetsmyndigheten har nu lyckats övertyga Post- och Telestyrelsen, PTS, och Elsäkerhetsverket att gå med i projektet och att stå för var sin tredjedel av konsultkostnaderna. Projektupplägg och projektledning ligger enligt uppgift från PTS än så länge helt och hållet på SSM.

Fråga om normal radiostrålning
Vi utgår i vår granskning från, eller ännu mera exakt uttryckt: vi tar det för absolut givet, att Strålsäkerhetsmyndigheten avsåg att åstadkomma kunskap om normalt förekommande radiostrålning kring amatörradioantenner. Vi tror på det SSM säger, att man ville bilda sig en uppfattning om hur stor strålningen är runt normalt förekommande amatörradioantenner, för att kunna svara på fem frågor från allmänheten varje år.

Mätningsupplägget totalt feltänkt
Men om detta var syftet, då är konsultbolagets mätningsupplägg ett fram till detta ögonblick helt oemotsagt feltänk, från början till slut. Utifrån antagandet att SSM:s syfte var att klarlägga (normalt?) förekommande elektromagnetisk strålning nära amatörradioantenner, är Ångpanneföreningens mätning, presenterad i en rapport från Strålsäkerhetsmyndigheten (Dnr SSM2015-4097), ett vetenskapligt bottennapp av sällan skådad art, och vars motsvarighet så vitt känt aldrig finansierats med skattemedel.

Sex ”normerade” ”typfall”
Ångpanneföreningen och SSM har designat sex typfall. I fyra av fallen har man utgått från från den högsta tillåtna effekt som får användas av en amatörradiostation – en kilowatt. I två av fallen har man utgått från 100 watt. Vid mätningarna har man använt vanligt förekommande radiostationer och därefter har effekten ”normerats” till 1000 watt respektive till 100 watt. Normering innebar att den uppmätta effekten teoretiskt räknades upp som om den tillförda effekten till antennen hade varit en kilowatt eller i två fall 100 watt.

Kort om vanliga radiostationer
Det är idén att ”normera” effekterna som är den främsta orsaken till att SSM aldrig kommer att få ett korrekt svar på frågan om vad som är normala strålningsnivåer kring amatörradioantenner.  Det som i mätningen benämns ”normering” är totalt onormalt inom amatörradion. Vanliga något så när moderna kortvågssändare för amatörradio har en uteffekt på cirka 100 watt. För det första finns det radioamatörer som inte kramar ut varenda möjlig watt ur sin sändare, utan väljer på att sända med lägre effekt. Kunskap om hur uteffekten ska anpassas till en aktuell situation är en av radiooperatörens viktigaste yrkeskunnande. För det andra förekommer ofta tekniska begränsningar, till exempel i  sändarens kraftförsörjning eller i överföring av effekt från sändare till antenn, som gör att antennen tillförs lägre effekt än de 100 watt som tillverkaren har angett att apparaten ska kunna prestera. Vi bortser fortsättningsvis från att alla moderna kortvågssändare inte skickar ut 100 watt i antennerna.

Strålsäkerhetsmyndigheten överdrev effekten med 10 gånger
– 100 W blev 1 kW – för 90 procent av radioamatörerna

Vi antar därför att kortvågssändare skickar ut 100 watt till antennen. Det är var radioamatörer kallar för att köra barfota, utan slutsteg. Vi har varit i kontakt med ett antal radioamatörer för att försöka få en uppfattning om hur stor andel av radioamatörerna som enbart har en transceiver och inget slutsteg, dvs. hur många som alltid kör barfota, med 100 watts effekt. En samstämmig bild från dem vi talat med är att fyra av fem radioamatörer saknar slutsteg. De kör alltid barfota, med 100 watt. Var femte radioamatör äger enligt antagandet ett slutsteg. Slutsteg ligger effektmässigt i området 600 watt till 1000  watt. Låt oss, för att gå Ångpanneföreningen till mötes, tills vidare  säga att alla slutsteg klarar en kilowatt, trots att vi vet att effekten då överskattas. Slutstegen används mindre än 50 procent av tiden som sändaren används. Detta leder till att 90 procent av all kortvågstrafik genomförs av radioamatörer som sänder med maximalt 100 watt. Tio procent av trafiken genomförs med maximalt en kilowatt, och även den effektangivelsen är överskattad.

Det innebär att Ångpanneföreningen och Strålsäkerhetsmyndigheten har överdrivit de effekter som använts för att beräkna den teoretiska elektromagnetiska strålningen runt antennerna på ett fullkomligt orimligt sätt. För de 90 procent av radioamatörerna, som alltid kör barfota med 100 watt, har Ångpanneföreningen och Strålsäkerhetsmyndigheten överdrivit deras effekter tio gånger, med 1000 procent. För VHF- och UHF-fallen finns motsvarande överdrifter.

I rapporten skriver Strålskyddsmyndigheten (sidan 1)

”De redovisade fältstyrkorna representerar i högsta förekommande exponeringarna  på den aktuella platsen och vid maximalt praktiskt använda  effektnivåer och kontinuerlig sändning.”

Vid varje mätningstillfälle har man sökt sig fram till ”högsta förekommande exponering” och ”vid maximalt praktiskt använda effektnivåer” och ”kontinuerlig sändning”. Maximalt praktiskt använd effektnivå ska utläsas en kilowatt i fyra av typfallen. Kontinuerlig sändning betyder i Strålskyddsmyndighetens värld sex minuter.

Söker den mest ogynnsamma platsen
och sänder kontinuerligt i sex minuter

Det är inte nog med att man överdriver sändningseffekterna med mer än tio gånger för 90 procent av amatörradiotrafiken, man söker sig fram till den för varje plats mest ogynnsamma strålningssituationen. Dessutom sänder man under mätningen ut en kontinuerlig bärvåg under sex(!) minuter, något som aldrig förekommer under normal amatörradiotrafik. Under utbildningen inför certifikatprov får de blivande radioamatörerna lära sig att använda konstlaster (konstantenner). Skälet till detta är att man så långt som möjligt vill undvika att förorena frekvensbanden och vålla störningar för andra.

Aldrig hänt i Sverige
Sex minuters kontinuerlig sändning av bärvåg med maximalt tillåten effekt, en kilowatt, har sannolikt aldrig inträffat inom svensk amatörradio.

Inte amatörradio
De mätningar som Strålskyddsmyndigheten och Ångpanneföreningen genomförde i slutet av 2015 var emellertid inte amatörradio. Amatörradio är per definition okommersiell. Ångpanneföreningen utförde mätningar i ett uppdrag som betalades av Strålskyddsmyndigheten. Om Ångpanneföreningen hade tillstånd att genomföra dessa radiosändningar överlåter vi självfallet åt Post- och Telestyrelsen att avgöra. En pikant detalj i sammanhanget är att Strålskyddsmyndigheten i efterhand har fått PTS att gå in som delfinansiär för mätningarna.

Mätupplägget saknar förankring i verkligheten
Skillnaden mellan fältmätningens design och normalt förekommande amatörradiotrafik blir därmed än större. De flesta radioamatörer använder sändningsmetoder (moden) som inte ger maximal effekt under sändningen. Detta gäller nästan all amatörradiotrafik.

Den övervägande delen av amatörradiotrafiken idag går på telegrafi, CW, eller telefoni, SSB. Dessa moden ger i verkligheten mycket lägre medeleffekter än vad som är tillåtet. Maximalnivån en kilowatt uppnås endast under korta toppar av en sändning. Skall man då komma upp till gränsvärdena (som baseras på 6 minuters sändning) krävs mycket långa sändningspass. Detta är ytterst ovanligt inom amatörradion idag.  Även i detta avseende saknar studien förankring i praktisk verklighet.

Även i ett tredje avseende avviker Strålskyddsmyndighetens idéer om amatörradio från verkligheten. I rapporten över fältmätningen heter det (sidan 1):

”Den höga effekten i kombination med att antennen kan placeras i bostadsområden,  skulle kunna leda till kraftigt  förhöjd exponering för radiovågor i näraliggande bostäder och på allmänna platser.” (Vår kursivering)

Radioamatörer som kan flyr stördimman i tätorter
Det myndigheten inte heller tycks känna till är att EMC-störning, den elektriska stördimman, i tätbebyggda områden är så intensiv att det i många fall inte går att lyssna på radiotrafik på kortvåg. Det är skälet till att många radioamatörer som är bosatta i tätbebyggda områden hyr eller skaffar sig ställen i glesbygd eller rena ödemarken för att få en mottagningsmässigt så störningsfri miljö som möjligt. En annan metod är att radioamatörer i störd bostadsmiljö skaffar sig remotestationer som kan kontrolleras över internet. Remotestationerna placeras på samma sätt – i glesbygd eller ödemark där det går att lyssna på svaga stationer från väldigt långt borta.

Kunde ha satt sig in i ämnet
Det man kunde ha begärt hade varit att Strålskyddsmyndigheten hade valt att sätta sig in i frågan ordentligt innan myndigheten satte igång att handla upp en utredning från första bästa konsultföretag.

Missförstått terminologin?
För det fjärde förefaller det som om SSM kan ha missförstått teminologin. Under Televerkets tid, dvs. fram till 1992 krävdes tillstånd för att få inneha en amatörradiostation. Det krävdes två handlingar. Först ett certifikat, som man fick efter att avlagt ett godkänt prov. Utöver det krävdes ett tillstånd, som var ett intyg om rätt att inneha och använda radiosändare för amatörradiobruk. Tillståndet innebar att radioamatörer fakturerades en årlig summa, som skulle betalas för att hen skulle få använda sändaren. Tillståndet var därmed enbart en fråga om pengar. Det handlade om att ha kvitto på en betalning. Det handlade inte om ett godkännande att upprätta en radiostation på en viss plats. Den som inte hade betalat sitt tillstånd senast angiven dag förlorade sitt tillstånd, och därmed sin rätt att vara radioamatör och sin anropssignal.

Radioamatören förutsattes efter genomgångna prov hos Televerket, ha tillräcklig kunskap och kompetens för att på ett säkert sätt kunna upprätta och använda sin radiostation.

När Televerket lades ned, avskaffades tillstånden för amatörradiostationer av den nya myndigheten Post- och Telestyrelsen. Av administrativa skäl var inte staten intresserad av att lägga ned kraft på att inkassera de småsummor som tillstånden handlade om från radioamatörerna. Det bör dock framhållas att dagens frånvaron av krav på årligt fakturerade tillstånd är kopplat till bestämmelsen att radioamatören måste ha godkänts i prov för amatörradiocertifikat. Det är Post- och Telestyrelsen som har tillsynsansvar för den verksamheten. Reglerna motsvarar tidigare krav. Inget har ändrats i sak.

Den nödvändiga projektplanen
Grunden för ett vetenskapligt arbete är en projektplan som i detalj talar om vad man vill göra. Planen talar bland annat om vilket problem man avser att arbeta med, vilka metoder man ska använda och vilka avgränsningar som gäller. Den vetenskapliga studien ska utformas så att felkällor elimineras så långt det är möjligt och så att försök eller mätningar ska kunna upprepas. Projektplanens disposition brukar beskriva arbetsgången och därför ha ungefär följande utformning:

Syfte: Vad vill vi ta reda på eller visa. Varför gör vi studien. Hur ser våra hypoteser ut?

Teori: Genomgång av forsknings- och kunskapsläge. På vilka tidigare studier eller kunskaper bygger projektet?

Metod: Vad är det vi vill testa eller mäta. Hur ska det gå till rent konkret?  Vilka metoder avser man tillämpa? Vad har talat för den ena eller andra metoden? Vad har talat för den metod eller de metoder man valt att gå vidare med?

Genomförande: Datainsamling, bearbetning och skattningar

Analys: Hur ska resultaten analyseras? Hur stämmer våra resultat med andra studier. Hur förklarar vi eventuella likheter eller avvikelser? På vilket sätt ska studiens resultat användas? Blev vi klokare? Behöver vi fördjupa studien?

Största hindret för granskningen
– Frånvaron av projektplan
Det största hindret för kritisk granskning av Strålsäkerhetsmyndighetens Fältmätning av amatörradioanläggningar är frånvaron av projektplan, frånvaron av uttalat syfte, frånvaron av teoretisk grund för studien och frånvaron av analys.

Ovetenskaplig konsultrapport
Strålsäkerhetsmyndigheten ska enligt sin instruktion på vetenskaplig grund följa allt som har med strålning att göra samhället. Det Strålsäkerhetsmyndigheten här tillsammans med Ångpanneföreningen har presterat är inget annat än en ovetenskaplig konsultrapport.

Började i galen ände
Strålsäkerhetsmyndigheten har börjat i helt galen ände. I stället för att utgå från tillgänglig forskning, definiera den population man vill studera och tala om varför ämnet man valt är viktigt väljer man att låta ett konsultbolag designa och genomföra en fältmätning av elektromagnetisk strålning vid det man kallar sex ”typfall”. Man saknar insikt i ämnet och man har inte förmåga att kritiskt granska konsultföretagets högst tveksamma uppläggning av mätningen. I de fåtaliga rader i rapporten som rubriceras bakgrund och syfte används begrepp som att amatörradioantenner som placeras i bostadsområden skulle kunna leda till kraftigt förhöjd exponering  för radiovågor etc.

Som framgått ovan har Strålsäkerhetsmyndigheten dokumenterat en ytterligt skev uppfattning om amatörradio. Myndigheten har inte heller haft tillräcklig insikt och förmåga att korrigera konsultbolagets mätningsupplägg. Vi har tidigare framfört att vi inte tror annat än att Strålsäkerhetsmyndigheten faktiskt ville ha siffror på normala förhållanden, siffror som kunde användas för att besvara de fem frågor man får från allmänheten varje år. Problemet är bara att resultaten av den mätning som Ångpanneföreningen gjorde under fjärde kvartalet 2015 är oanvändbar för det syftet.

Alternativt syfte. Värstascenario?
Hade syftet däremot varit att visa ett värstascenario, dvs. hade syftet varit att bevisa att det med hjälp av amatörradioutrustning är möjligt att åstadkomma elektromagnetisk strålning som kan överskrida gällande referensvärden, då är studien rätt utformad.

Fler märkligheter
En annan ytterligt märklig omständighet är att Strålsäkerhetsmyndigheten, trots den bristfälliga fältmätningen, och trots att man inte ens har definierat populationen av radioamatörer, omedelbart satte igång att tala om behovet av utbildning av radioamatörer inom ämnet skydd mot eller begränsning av oönskad elektromagnetisk strålning. Efter den upphandlade fältmätningen vet myndigheten fortfarande inget inget om normala strålningsnivåer  i närheten av amatörradioantenner men tror sig trots detta veta att radioamatörerna behöver utbildning för att skydda allmänheten från radiostrålning.

Granskningen ifrågasätter inte avlästa siffror
Granskningen av den aktuella fältmätningen har på inget plan ifrågasatt den tekniska uppmätningen av fältstyrkor eller siffror som avlästs på mätinstrumenten. Möjligen skulle en fråga kunna vara på sin plats: Mätinstrument kalibrerade 2013, var de fortfarande att lita på 2015, när mätningarna gjordes?

Studien är ovetenskaplig
Granskningen har visat att studien är ovetenskaplig. Mätningarna är utformade så att resultaten aldrig kommer att ge Strålsäkerhetsmyndigheten den kunskap som krävs, om myndigheten vill använda resultaten för att besvara de fem oroliga årliga frågorna från allmänheten. Eftersom mätningarna är felaktigt designade för att ge svar på myndighetens frågor om elektromagnetisk strålning från amatörradioanläggningar är även rapportens avslutande sida med Diskussion och slutsatser fullkomligt meningslös.

Inga akademiska titlar, inga fantasifulla ekvationer eller rapporter från statliga myndigheter kan någonsin rädda en ovetenskaplig konsultrapport utan verklighetsförankring.

Det enda som återstår är att göra om, och göra rätt nästa gång.

Slutsats: Inga beslut kan fattas
Statens krav på Strålsäkerhetsmyndigheten är att är att myndighetens arbete ska vila på vetenskaplig grund. Ångpanneföreningens förstudie uppfyller inte de grundläggande vetenskapliga krav som myndigheten måste ställa på ett arbete som betalas av skattemedel.  Men tanke på dessa brister kan Strålskyddsmyndigheten  rimligen inte fatta några som helst beslut som baseras på den aktuella studien.

Print Friendly, PDF & Email

Copyright © 2014-2020 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com