Sjömansspråket: H som i hamnstäder
— Berättelser från Mombasa

Posted by Erik SM7DZV on 30 augusti, 2016 in Nyheter |
(#8. 2016-08-30)

Sjömansspråket logo

SM6VTR Jan 1 sp

Jan Höst, SM6VTR

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan:s SM6VTR dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

Vi har hunnit till avsnitt 8, och hade tänkt oss ett långt avsnitt med alla H — från Hamnstäder till Häck. Men efter Jans inledande och färgstarka berättelse från hamnstaden Mombasa tror vi att läsarna kan behöva hämta andan en stund…

MS Disa

M/S Disa. Rederiaktiebolaget Disa (Brodin)

Hamnstäder

Ja hamnstäder finns det givetvis i varje kustburet land. En del är tråkiga och gråa som t.ex. Rotterdam och Riga, och en del trevliga som Mombasa i Kenya. Jag ska nu beskriva hur det kunde gå till i Mombasa i slutet av sextiotalet.

Vi hade legat vid kaj i värmen och lossat rissäckar en vecka. Båten var M/S Disa av Stockholm på c:a 8000 ton och riset var bidrag från dåvarande svenska biståndsorganet NIB, Nämnden för internationellt bistånd, till det nyligen självständighetsförklarade Kenya. Kenya blev självständigt efter befrielserörelsen Mau-Mau:s blodiga förarbete riktat mot britterna.

Riset kvar efter fem månader
Vid låg där med en uteseglaren Disa, ett fartyg som inte varit i svensk hamn på sex år. Säckarna låg kvar på kajen fem månader senare när vi kom tillbaka till Mombasa. Råttorna härjade i tusental bland det resterande innehållet i säckarna. Så gick det för övrigt med hjälpen från många andra västländer till våra afrikanska systrar och bröder.

Hade all tid i världen…
Allt kunde dock inte skyllas på den bristande infrastrukturen. Folket ombord på vårt fartyg, en samling från hela världen, brydde sig föga om att tiden i hamn blev lång, snarare tvärtom. Besättningen hade all tid i världen.

Lossningen av 8000-tonnaren hade pågått dag och natt i en vecka och endast en fjärdedel var i land. Femtiokilos säckar bars på axlarna av de svarta stuveriarbetarna över skrangliga landgångar som de själva hade riggat upp. Varje s.k. gäng bestod av sex man och jobbade en timma i taget och sedan kom nästa gäng in. Det innebar att det låg konstant femtio man och sov i något hörn av båten, eller så satt de och tryckte i någon vrå. Man arbetade under ett taktfast sjungande på swahili som avbröts av en visselsignal från tallymans pipa då gängen skiftades.

På nätterna åt de flesta. Maten tillagades över små eldar en bit upp på kajen och en doft av allehanda kryddor spred sig över båten och de vakthavande ombord kunde få sig en och annan smakbit i fall de vågade.

Britter styrde – kenyaner formella beslutsfattare
Landet hade som sagt nyligen blivit självständigt så högre poster inom myndigheter och förvaltningar drevs fortfarande i praktiken av britter med kenyaner som formella beslutsfattare.

Indier skötte affärsverksamheten
För affärsverksamheten i landet stod invandrade indier, om man undantar tjingsargubbarna som översvämmade besökande fartyg och de enstaka turisterna.
Tjingsargubbarnas varusortiment bestod av konstfärdiga träfigurer, masker, skinn och koppararbeten samt annat afrikanskt handarbete.

Avsågade elefantfötter avsedda som pallar förekom samt givetvis elfenben. Ja man kunde inte med bästa vilja påstå att afrikanen var rädd om sina djur i naturen. Man hade helt enkelt inte råd, här, liksom på resten av jorden, rådde marknadskrafterna.

Köpte en säck träfigurer utanför en bar
För att bidra till förstärkning av den kenyanska ekonomin så köpte jag en afton en säck träfigurer utanför en bar. Bra presenter till mina vänner hemma. Efter att ha släpat runt säcken halva natten i den tropiska hettan så slank vi in på en bar. En night-cap innan vi gick ombord skulle passa bra. Det måste nog ha blivit minst två, för jag glömde säcken där. Den såldes en timma senare av den affärssinnade barinnehavaren. Köpare var vår andremaskinist, som även han hade slunkit in för att stilla sin törst på sin vandring i natten.

Följande morgon köpte jag tillbaka hälften av figurerna av andren. De flesta finns fortfarande i min ägo – vännerna gillade dem inte.

Norska lusekoftor populära i Afrika
Vi ombord sålde också saker till mombasaborna. Våra gamla kläder var väldigt populära bland afrikanerna. Speciellt hemmastickade ylletröjor och särskilt de norska med älgar på.

Efter några resor började min hytt alltmer likna en afrikansk souvenir-shop.
Zebraskinn, träfigurer, färggranna filtar, spjut, pilbågar och trummor. Jag tänkte på den stundande hemresan till Svedala och började undan för undan att avyttra det i de europeiska hamnarna, och jag gjorde mig en liten hacka.

Turismen började komma igång
Mombasa var en underbar stad. Turismen hade börjat komma i gång i liten skala och hotellen sköt upp som svampar. Kåkstaden hade börjat rivas och de äldre brittiska husen hade börjat repareras och vitmålas. De sandtäckta milslånga stränderna städades upp på skräp och vinddrivna element.

Huvudinfarten till staden dominerades av två trettio meter höga elfantbetar av plåt. De var vitmålade och lyste i natten och gjorde ett pampigt intryck. Människorna var vänliga och stolta, inte minst för sin nyblivna självständighet.

Kineser drev restaurangerna
Om indierna dominerade handeln så tror jag att kineserna drev de flesta restaurangerna. De var ofta små kulinariska pärlor, på intet sätt jämföra med dagens kinesrestauranger i Sverige. Inte minst närheten till havet bidrog väl till detta.

Skaldjur av alla de slag fanns att tillgå för en ringa penning. Även svärdfisk, bläckfisk och haj tillagades på ett delikat sätt. Allt pinfärskt och fräscht. Tillgången till kryddor och speciellt peppar av olika slag och mognadsnivå bidrog till att njutbarheten ökade. Till denna goda mat drack ett inhemskt öl, Simba, av varierande stryka. Starksprit dracks sällan på grund av värmen och vin fanns inte att tillgå till ett rimligt pris.

“Never before sunset”
Det var nästan bara de kvarvarande britterna som drog i sig en och annan Gin & Tonic, but never before sunset, som de sa. Men å andra sidan mörkret kom tidigt och snabbt utan någon skymning. Nattlivet startade omedelbart.

Nattklubbarna ser väl i stort sett likadana ut över hela världen vare sig de finns i Mombasa eller Malmö. Det som skilde mombasanattklubbarna från andra var priserna. En krona för en öl och två för en Gin & Tonic. Flickorna som arbetade där var glada och naturliga och inte minst villiga men inte särskilt kommersiellt inriktade. Det fick jag själv uppleva en afton.

Smiling Crocodile
Min dåvarande hustru, som gjorde en resa som salongsuppasserska, och jag tillsammans med Hökaren hade slunkit in på ett av ställena. Klubben hette Smiling Crocodile. Några krokodiler såg vi dock ej till. Vi kom in i en mörk lokal knökad med människor. Bandet spelade en av Miriam Makebas senaste hit. Hon var svarta Afrikas Madonna. Dagens artist Madonna var född 1958 och gick väl på mellanstadiet vid den där tiden.

Efter ett famlande lyckades vi orientera oss från till några lediga platser, som vi trodde. En infödd mombasabo i mörkret är ju inte det lättaste att se. Jag råkade därför hamna i knäet på en ung kolsvart skönhet. Hennes leende lyste upp den mörka lokalen då jag stammande bad om ursäkt. Pinsamt tyckte jag. Hon och hennes systrar satt på en långbänk och de makade ihop sig under ett stort fnitter så att vi tre ljusa nordbor skulle få plats sidan om dem.

“No charges”
Jag hade hamnat närmast en liten skönhet upptäckte efter en stund. Hustrun satt på andra sidan. Efter en stund vände den lilla sig mot mig och sa:

— Vill du följa med mej darling, no charges, sa hon med en humoristisk glimt i ögat.

— Jag pekade på min fru och tackade artigt nej till erbjudandet.

— Men henne har ju hos dej varje natt, fortsatte hon.

Jag tyckte det vart ett logiskt resonemang men hustrun var inte inne på samma linje, så vi drog iväg till ett annat ställe i natten. Som sagt vänliga var de.

Levde miljonärsliv
Safari och bad var andra aktiviteter detta vackra land kunde erbjuda oss under de långa lossningstiderna. Speciellt safaritripperna var fascinerande upplevelser.
Det filmades livligt med våra superåttor och drivor med kort togs. I dag detta till föga nytta och glädje mer än kanske för de närmast sörjande.

Vattnet och sandstränderna var och underbara speciellt den som kallades Golden Beach. Upp till trettiofem grader i vattnet och det var kristallklart med ett fantastiskt rikt fiskliv. Man levde, förstår man nu efteråt, ett riktigt miljonärsliv. Behagligt och bekymmersfritt och hyran den dreja.

Fest hos greken…
Vid ett annat besök i Mombasa hamnade vi akter om en grek som låg och lastade kaffe. En riktig gammal pese som båtkännarna påstod vara en ex ostasiatare.
I vilket fall som helst, en afton hördes musik borta från greken. Vi stod på kajen och såg att man dansade med varandra. Inga kvinnor syntes till, men greker kan dansa ändå, ensamma eller med varandra. En av våra grekiska matroser påstod att man firade ett av deras hundratals helgon och tog tillfället i akt och bjöd över sig själv till landsmannen.

… Matrosen till sjukhus
Festen hade tydligen varit lyckad för fortfarande efter två dygn syntes inte vår matros till. Skepparen beslöt att gå över till fartyget för att få matrosen med sig tillbaka.

Grekerna ombord ställde sig helt oförstående till skepparens förfrågan och sade sig veta nada, intet. Skepparen misstänkte att det inte stod rätt till befarade brott.
Mycket riktigt på eftermiddagen kom mäklaren ombord. Han lät meddela att vår matros var inlagd på staden sjukhus. För vad ville han inte säga det tyckte han var matrosens ensak.

Anständig klädsel
Jag satt i radiohytten och höll på med löneavräkningar klädd i shorts och pisstofflor då skepparen hojtade att jag skulle ta på mig något anständigt och följa med på sjukhusbesök. Jag gick in i hytten och tog på mig ett khakiställ med axelklaffar och vit skärmmössa och rafsade till mig ett par skor från den mörka garderoben och så gick vi iland. Skepparen i full galauniform med medalj på bröstet och guldkrans på skärmmössan. Han ville ge ett myndigt utseende på sjukhuset.

Ett visst uppseende väckte vi båda på stan och på lasarettet, blonda och uppstassade som vi var. Jag tyckte dock att man tittade mest på mig.
På sjukhuset fann vi snart vår försvunna grek. En ömklig syn utgjorde han där han låg i sin sjukhussäng i en stor sal med ett femtontal andra sjuklingar. Där var fruktansvärt varmt och i taket kämpade en liten fläkt en heroisk kamp mot odören och hettan.

Knackig läkarsekretess
Vad hade egentligen hänt undrade skepparen. Ja det var tydligen något mycket pinsamt för skepparen fick inte något vettigt ut matrosen. Så illa däran var han tydligen inte längre för han skulle skrivas ut dagen efter. Vi lyckades få kontakt med läkaren och han kunde upplysa oss om vad sjukdomen bestod av. Man skall väl inte vara indiskret och gå in på detaljer, men vår man hade tydligen haft eller hade, en viss dragning åt vänster, och då menade jag inte politik

Han hade funnit en likasinnad under den vilda natten på båten. Detta hade tydligen resulterat att vissa stukningar och svullnader uppstått varvid vår grek hade tuppat av. Moatjén hade kallat på ambulans och på så sätt hade han hamnat på lasarettet.
Då vi kom ombord meddela skepparen övriga att matrosen hade förlyft sig och drabbats av bråck.

Väckte uppmärksamhet
Efter sjukhusbesöket föreslog skepparen att vi skulle gå och inmundiga en Simba. I baren på det fashionabla hotellet vi gått till väckte vi eller jag en viss uppmärksamhet.
Förklaringen kom en timma och två öl senare då vi återvände ombord.
I brädgången möttes vi av den etthundrafemtio kilo store chiefen där han kom kippande i sina pisstofflor och magen hängande över livremmen.

— Hur fan ser du ut gnistgap, hojtade han till mig. Har du vatt iland och introducerat ett nytt mode för svartingarna, fortsatte han med ett brett flin i ansiktet.

— Vadå menar mäster, frågade jag  och tittade på skepparen som inte sa något.

— Titta ner på dina dojor så får du se pojkjävel, sa han vänligt.

Jag tittade ned. Där var alltså förklaringen till infödingarnas stirrande. En svart blank lädersko lyste på höger fot och den vänstra pryddes av en brun mockadoja inhandlad i Port Said.

Snacka om att känna sig dum. Vit man, blond och uniform det var imponerande det.

Hur det är nu vet jag inte
Ja så kunde det gå till i hamnstäderna förr. Hur det är nu vet jag inte men jag vet att man oftast ligger i någon uthamn, miltals till downtown. Ofta max tjugofyratimmars lastning och lossning.

Join the Navy and see the world
Inte sjutton får dessa sjöfarare se något av världen Eller som den brittiske matrosen sa efter att ha läst flottans rekryteringsaffisch med slogan ” JOIN THE NAVY AND SEE THE WORLD”.

– I joined the navy and saw the sea.

Det gäller idag.

Print Friendly, PDF & Email

Copyright © 2014-2021 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com