Paul H. Bock, Jr.: Tidiga varianter
av morsekoder inom radiotelegrafi

Paul K4MSG i sitt radioshack 1964.
FOTO: © K4MSG

Paul H. Bock, Jr.  K4MSG

Paul H. Bock, Jr. har ett livslångt professionellt förflutet inom ett flertal radiotekniska områden: Kommersiell radiooperatör – Radiotelegraph (T), GMDSS ansvarig (DM), radiotelefoni (PG) samt Radar.

Paul H. Bock Jr. har amatörradiosignalen K4MSG.

För Amatörradionyheternas räkning har Paul uppdaterat två av sina artiklar om telegrafi ur ett historiskt perspektiv. Översättning från engelskan har gjorts av Erik SM7DZV. Mellanrubrikerna har satts av redaktionen.  Vi publicerar här den första artikeln, som handlar om förbistringen innan man enades om ett internationellt morsealfabet.

Early Codes in Wireless Telegraphy

by
Paul H. Bock, Jr.
[Commercial radio operator – Radiotelegraph (T), GMDSS Maintainer (DM), Radiotelephone (PG), Radar]
[Amateur Radio operator – K4MSG]

I en intervju i New York Times den 19 April 1912 gjorde den överlevande telegrafisten från RMS Titanic, Harold Bride, några intressanta kommentarer om sina svårigheter att uppnå effektiv radiokommunikation sedan han räddats ombord på RMS Carpathia. I intervjun pekar Bride ut telegrafisten på den amerikanska marinens kryssare USS Chester för den senares oduglighet, särskilt hans oförmåga att ta emot ”Continental Morse” snabbt och effektivt. För att klargöra problemet med skillnader i telegrafikoder vid tiden för Titanic-katastrofen kan följande historiska bakgrund och förklaring vara till hjälp.

American Morse Code
När Samuel F.B. Morse uppfann sin landbaserade telegraf omkring 1840 utvecklade han också (med möjligt bistånd av sin kunnige assistent, Alfred Vail) en ”kod” som består av prickar och streck att representera bokstäver, siffror och skiljetecken. Denna kod, som kom att kallas ”American Morse Code” eller helt enkelt ”morsekod”, användes på amerikanska järnvägar och för telegrafi över det trådbundna marknätet tills det så småningom fasades ut på 1960-talet. Det kallas också ibland ”järnvägskoden”.

Continental Morse – Internationella morsealfabetet
I Europa skapades 1848 en liknande kod av Friedrich Clemens Gerke och den användes ursprungligen inom tysk telegrafi. Koden blev först känd som ”Continental code” (eftersom det utvecklades på den europeiska kontinenten). Den antogs så småningom av den Internationella teleunionen och bytte då namn till ”Internationella morsealfabetet.”

Internationella morsealfabetet har en liknande konstruktion som den amerikanska morsekoden – 15 av de 26 bokstäverna i alfabetet är identiska i de två koderna – men det finns också betydande skillnader. Elva av bokstäverna, nio av siffrorna och alla skiljetecken använder olika kombinationer av punkt-och-streck i de två koderna och den amerikanska telegrafikoden har olika tidsrelationer mellan olika delar av koden (dot, bindestreck eller blanksteg). Dessa skillnader gör det svårt för en operatör att bli skickliga i båda koderna.

Internationella morsealfabetet standard för transatlantiska fartyg
Eftersom sjöfartens användning av telegrafi blev allt vanligare under perioden 1900-1912 blev Kontinentalkoden (eller Internationella morsealfabetet) standard standard för transatlantiska oceangående fartyg medan man i Amerika hade en tendens att i marina sammanhang hålla fast vid den amerikanska morsekoden. Detta vållade risk för förvirring som kunde hindra kommunikation mellan fartyg i en nödsituation.

US Navy skapade egen telegrafikod
Ytterligare en komplikation var att US Navy i början av 1900 utvecklat sin egen kod att användas av marinens radiotelegrafister. Denna kod delade bara fyra bokstäver med Continental Morse och tre med American Morse. I några fall användes samma punkt-streck kombination för flera tecken. Teorin var att en marintelegrafist skulle veta vilken bokstav som avsågs med tecknet.

Telegrafister vid US Navy kunde inte ta emot internationella koden
Inte alltför förvånande blev resultatet att marinens telegrafister, fastän kunniga på sin egen kod, knappast kunde förväntas veta något om vare sig amerikansk morse eller den internationella koden. I själva verket var denna brist uppenbar vid tiden för Titanic-katastrofen. Marinens telegrafist på USS Chester – och kanske andra av Marinens aktörer på andra icke nämnda amerikanska fartyg – var synnerligen olämpliga när det gällde att ta emot ”Continental” Morse, vilket Harold Bride framhöll i sin intervju.

Efter Titanic – Internationella morsealfabetet blir standard
All denna förvirring kring olika morsesystem tog slut efter katastrofen med Titanic, när det internationella samfundet antog det internationella morsealfabetet som universell kod att användas för maritim radiotelegrafi. Det internationella morsealfabetet utvidgades så småningom till all trådlös kommunikation. American Morse begränsades till telegrafi på markbundna trådlinjer och amerikanska kustnära fartyg, den senare tills strax efter första världskriget. Marinena kod försvann helt.

POSTSCRIPT:
US Navy radiooperatörer var fortfarande skyldiga att känna till amerikansk morsekod även efter det att marinen antagit den internationella nödsignalen i morsekod för trådlös användning efter 1912. Det berodde främst på att amerikanska kustnära fartyg fortsatte att använda American Morse fram till omkring 1920. Amerikanska Marinens radiotelegrafister skulle under första världskriget klara 25 ord per minut i internationella alfabetet (cirka 125-takt) och 15 ord per minut i American Morse kod. Underofficer 2 klass skulle klara 27 ord per minut i internationella och 20 ord per minut i American Morse. För Petty Officer 1st Class krävdes 28 ord per minut (cirka 140-takt) för båda koderna.

Ladda ned pdf – Engelsk originaltext
Ladda ned Paul H. Bock Jr.:  Early Wireless code (pdf).
Klicka på länken nedan.

early-wireless-codes-rev-a