U.S. Navy radiotelegrafihistoria:
— Finns det några riktiga radiooperatörer i huset?

Posted by Erik SM7DZV on 18 september, 2016 in Nyheter |
228-1024x906-2

Paul H. Bock, Jr. K4MSG.

Den 7 september publicerade vi en artikel av Paul H. Bock, Jr., K4MSG. Artikeln handlade om tidiga varianter av morsealfabetet, och den förvirring som vållades innan det internationella morsealfabetet, efter Titanic, antogs som telegrafistandard.

Pauls K4MSG första artikel handlade om förvirring och katastrofala missförstånd innan man enats om ett gemensamt internationellt morsealfabet.

Dagens artikel handlar om situationen, när den marina telegrafin hade börjat avvecklas, när det till slut bara var de gamla uvarna som klarade av att hantera telegrafinycklar.

Om när den marina telegrafin försvann i djupet
Här kommer den andra och avslutande artikeln, från tiden när den marina telegrafin försvann i djupet.

Tack till Paul
Vi tackar Paul för att ha uppdaterat sina två artiklar om telegrafi och ställt dem till vårt förfogande.

Om översättningen
Översättningen från engelskan har gjorts av Erik SM7DZV. Mellanrubrikerna har satts av redaktionen.  I artikeln förekommer ett stort antal begrepp  som har med gradbeteckningar och militära förkortningar att göra. Där det förekommit tveksamhet från vår sida har vi publicerat den amerikanska beteckningen inom parentes. För att ytterligare minska risken för missförstånd till följd av brister i översättningen finns, längst ned i artikeln, Pauls originaltext i form av nedladdningsbar pdf-fil.

 

U.S. NAVY CODE STORY
or
Are There Any Real Radiomen in the House?
by
Paul H. Bock, Jr.  K4MSG
ETCM, U.S. Navy Retired

 

BAKGRUND
Omkring 1967 meddelade US Navy att befordringssökande till radioman andra klassen (RM 2nd Class, E-5) inte längre skulle behöva klara 80-taktsprovet i telegrafi. Inte överraskande blev reaktionen blandad.

shack_2015

K4MSG – Stationsplats hos en medlem i A-1 Operator’s Club.
(A1 – Läs telegrafi)

Klicka på bilden för att se den i större format.

Äldre radiooperatörer kritiserade skarpt det avskaffade telegrafikravet medan yngre operatörer, mot bakgrund av den framväxande användningen av smalbandsteknik, flertons fjärrskrift samt den just inledda satellitkommunikationsteknologin, jublande såg telegrafikravet som ålderdomligt.

Det fanns också de som uttryckte oro över att ingen skulle kunna – och veta – hur telegrafin används, när den skulle kunna behövas i en framtid. Lyckligtvis känner jag inte till några katastrofer som orsakats av att telegrafin avvecklades som operativt verktyg, men jag hade en personlig upplevelse som är tillräckligt intressant för att dela.

BERÄTTELSEN
1969 var jag placerad på US Naval Communications Station (NAVCOMMSTA), som ligger på Sidi Yahia, Marocko. Jag hade då nyligen befordrats från Chief Electronics Tecnician (E-7) till en tillfällig anställning som Warrant Officer (W-1) och blev vakthavande befäl (officer-in-charge) på mottagarstationen, som låg omkring en och en halv kilometer från huvudanläggningens Terminal Building. Vår uppgift var att passa kortvågskanaler, som användes av sambandsledningen, Facility Control (eller FACON, i huvudanläggningen (Terminal Building), för att upprätthålla krypterad fjärrskriftskommunikation (RATT) med USA:s övriga NAVCOMMSTA-enheter i andra delar av världen samt med fartygen i den amerikanska sjätte flottan (i Medelhavet, övers. anm.)

Mellanvåg för 500 kHz
Utöver alla uppsättningar av mottagare och tunnland med rombantenner underhöll vi också flera lokala radiostationer (Local Operator Positions, LOPs) för “nödsituationer till sjöss”. Det innebar telegrafitrafik på den internationella nödfrekvensen 500 kHz. Varje sådan (LOP) station var utrustad med mellanvågsmottagare och telegrafnyckel. Nyckeln kunde fjärranslutas via tråd till sändarplatsen vid kustradiostationen, Bouknadel, Marocko, cirka 32 kilometer längre bort.

Min personal bestod av en chefstekniker (Chief Electronics Technician (E-7)), ett underhållslag av radiotekniker, och ett befäl för radiooperatörerna (Chief Radioman (SW-7)) med ett roterande arbetslag av radiooperatörer. Radiooperatörerna befäl, RMC Decker, hade tjänstgjort ungefär 15 år i Flottan, Han hade vuxit upp under telegrafieran som en ”Navy Radioman”.

Fraktfartyg med misstänkt bomb ombord…
En morgon omkring klockan 0900 jag fick ett telefonsamtal från min sambandsofficer (LCDR) som var chef vid ”Terminal Building”. Han informerade mig om att det fanns ett kommersiellt fraktfartyg utanför den marockanska kusten. Fartyget misstänktes ha en bomb gömd ombord. Fartygets ägare hade misslyckats med att kontakta fartyget via radio, och NAVCOMMSTA Marocko ombads använda den internationella nödfrekvensen 500 kHz för att skicka ett nödmeddelande på telegrafi.

Nödmeddelande — på telegrafi
Nödmeddelandet skulle föregås av tecknet för ilmeddelande – tre X utan bokstavsmellanrum – under de tre tysta minuterna (på 500 kHz, övers. anm.) 15 minuter före och 15 minuter efter varje hel timme. Meddelandet skulle skickas enkelriktat, dvs. utan att man kunde veta att meddelandet togs emot.
Min chef ville att vi skulle sända meddelandet på en lokal mellanvågssändare (LOP) från vår mottagningsplats.

Personalbrist…
Jag förklarade situationen för radiochefen Decker och han tog hand om uppgiften. Efter några minuter kom han in och sa att vi hade ett problem. Ingen av våra yngre radiooperatörer hade lärt sig telegrafi, och de äldre hade inte använt telegrafi på åratal. En snabb kontroll av vaktlistan och radiooperatörerna som hade frivakt (åtminstone de vi kunde lokalisera) och av personalen på FACON visade att vi hade en absolut operatörsbrist.

“Tja, jag kan ju telegrafi,” sade radiochefen Decker.

“Det gör jag med,” svarade jag. “Låt oss ställa in LOP och göra det själva.”

“Medelstark sändare” — 10 kW…
Radiochefen Decker flinade brett och vi satte upprymda igång för att lösa vårt nya uppdrag. Med LOP-mottagaren inställd på 500 kHz och telegrafnyckeln ansluten till en medelkraftig (10 kw) sändare på Bouknadel, turades radiochefen och jag om att skicka meddelandet. Vi sände under de tre tysta minuterna två gånger varje timme. Vi upprepade meddelandet och väntade tio sekunder mellan varje sändningspass, för att lyssna efter eventuella svar.

Jag minns inte handelsfartygets anropssignal eller det exakta formatet för meddelandet, men följande text är representativ. CNL var NAVCOMMSTA Marockos anropssignal:

XXX XXX XXX KABC KABC KABC DE CNL CNL CNL BT MISSTÄNKT BOMB OMBORD KONTAKTA OFFICE ASAP BT XXX KABC DE CNL AR K
Vi skickade meddelandet med cirka 15 ord per minut (75-takt, övers. anm.) medan vakthavande radiooperatörer observerade oss med en blandning av nyfikenhet, och kanske lite avund;
Historilektion — om hur det gick till förr
Händelsen var en historielektion i hur marin radiokommunikation “brukade vara.” Vi fortsatte under hela morgonen och över middagstimmen, bytte av varann för lunch eller kaffe, medan en av oss kontinuerligt passade nödfrekvensen 500 kHz mellan övriga sändningar, trots att vi aldrig fick något svar från fartyget.

Uppgiften löst
Under eftermiddagen, när vi hade börjat diskutera hur vi skulle upprätta en två-mans vaktlista för att fortsätta vår passning framöver på kvällen, fick jag ett samtal från FACON som meddelade att vi skulle kunna sluta sända eftersom problemet “hade blivit löst”.

Vi fick aldrig veta ifall handelsfartyg hade hört våra anrop.

POSTSCRIPT:
Cirka åtta månader senare byggdes de operativa utrymmena på mottagarplatsen om för att ge mera plats för högre prioriterad krypterad fjärrskrift.
Mellanvågssändarna för telegrafi avlägsnades och ersattes aldrig.

Länkar

Paul H. Bock Jr. Originaltext på engelska (pdf).
navy-code-story_1970

Paul H. Bock Jr. Tidiga varianter av morsekoder

 

Print Friendly, PDF & Email

Copyright © 2014-2018 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com