Sjömansspråket: Kalles första hyra

(#10. 2016-11-30)

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan:s SM6VTR dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

Dagens avsnitt handlar om mässkallen Jan från Malmö, en berättelse från tiden innan han lärde sig telegrafi och avancerade till gnist.

Den här är en tämligen lång berättelse. Den handlar om Jans första hyra. Många gamla sjömän kan säkert läsa den med stor behållning och känna igen sig från egna liknande episoder och erfarenheter.

När Grundkalle fick sitt namn…
På tal om Kalle kan vi inte undanhålla läsekretsen en helt annan historia, förmedlad av en annan svensk gnist:

– Vi gick uppför en flod i västra USA på väg till en stad i det inre av, Kalifornien. På väg till vår destination gick vi på en sandbank, jag minns inte om det var i närheten av Middle Ground Island eller på något annat ställe längs floden. Men efter grundkänningen fick kaptenen ett nytt namn: Grundkalle…

Kalle

En av de första dagarna i maj 1955 stängde jag dörren efter mig på Storgatan i Malmö. Jag var femton år och utkommen på gatan i den tidiga morgonsolen funderade jag på vad ödet skulle bära med sig. I min famn bar jag  familjens största koffert. Jag var på väg ut i livet, närmare bestämt till Köpenhamn. Där skulle jag som ekonomibiträde mönstra på Svenska Orientlinjens ms Birkaland.

M/s Birkaland 955. Svenska Orientlinjen.

Det var med blandade känslor jag gick ombord på tågfärjan Malmöhus som skulle föra mig över sundet till min väntande arbetsplats, som enligt uppgift skulle ligga förtöjd i frihamnen Kongen By. Framkommen till Köpenhamn visade jag lappen med den nedskrivna adressen för en taxichaufför till mitt fartyg och efter några minuter var jag framme.

Den vitmålade båten såg mäktig ut där hon låg vid kajen. Hon var i det närmaste nu på lätten vilket gjorde att fallrepet upp till däck var mycket brant. Några solbrända arbetsklädda sjömän kom halvvägs ned och hjälpte upp med kofferten.

Väl ombord på däck och efter ett välkomnande ”Tjena Kalle” fördes jag så till min närmaste chef, chiefstewarden. Hökaren, som han allmänt kallades ombord, var dansk och försedd med en präktig mustasch som stod rätt, nyvaxad som den syntes vara. Utan några större ceremonier förde han mig till den hytt som skulle bli mitt hem ombord de närmaste månaderna.

På väg ut i livet…
Hytten på c:a sex kvadratmeter var försedd med en dubbelkoj, ett handfat en jättefläkt i taket samt två små garderober. I överkojen låg en neger och sov. Han vakande upp och tittade på mig och sa ”Wake me up att three a’clock and don’t you forget”. Han var den första livslevande neger jag sett, att han sedan talade engelska fick mig att inse att nu bar det iväg uti livet.

Världen genom en mässingventil ovanför diskhon
Manskapsmässen eller skansen som det kallades blev min närmaste arbetsplats. Där skulle jag sköta utspisning och diskning för ett tjugotal personer. I direkt anslutning till skansen låg ett pentry med kylskåp och en diskho. Genom en rund mässingsventil ovanför diskhon kunde jag nu se ner på kajen och en del av Köpenhamn.

Ja det var bara att köra igång. Lunchdisken var kvar efter min företrädare liksom sex befälshytter att städa. Herre Gud vad har jag gett mig in på, tänkte jag när kämpade en ojämn kamp med den feta disken i ett ljummet vatten. Efter en timma var jag klar och for iväg för att städa och bädda. Jag som inte ens hade bäddat min egen säng hemma. Diska hade jag gjort men inte efter tjugo man fem gånger om dagen. Efter en kort demonstration av Hökaren hur en koj till sjöss skall bäddas försvann han.

Jag befann mig i förstemaskinistens hytt och tittade mig omkring. På hans skrivbord låg en almanacka uppslagen. Där hade han nog nedpräntat de olika hamnarna han hade besökt. Jag ögnade snabbt igenom denna. Pireus, Istanbul, Haifa, Limasol, Tanger, Casablanca och kände mig upplivad av läsningen. Det var ju detta jag drömt om hemma på kammaren i Malmö. Att få se världen, visserligen fick man tydligen jobba hårt för det, men i alla fall.

Ja så var jag i full gång. Upp kvart i sex på morgonen för att ta itu med disken som nattens vakter dragit ned, duka för sju-kaffet med vidhängande bulle, diska igen och sedan göra klart för frukosten klockan åtta. Sedan rullade det på. Kaffe klockan tio, lunch klockan tolv, kaffe klockan tre, middag klockan fem och sedan göra klart för nattamaten och däremellan sköta om sex hytter.

Skanskalle Jan och mässkalle Claes.

Skanskalle Jan och mässkalle Claes
Att man hinner jobba, tänkte jag, de äter ju mest hela tiden och måltiderna passade man noga, hade någon sovit över sig så skulle han purras av Kalle. Det var en brokig samling man skulle passa upp. Ett maskingäng med en gammal tandlös donkeyman i spetsen. Han hade seglat i skotska båtar och talade för mig en obegriplig engelska då han på språket drog några ekivoka historier.

Däcksgänget med den skånske Båsen från Landskrona som chef gillade jag betydligt mer. Båsen runnade egentligen hela skansen för hans vilja var näst in till lag därinne och det gällde även maskinarna. Några finnar som motormän och ett par ålänningar som obefarna jungmän samt ett gäng

Lättmatroser och matroser kompletterade samlingen. Sedan fanns det förstås en elektriker som klagade på att min företrädare aldrig tvättade sig. Själv jobbade och sov han i samma skitiga overall så länge jag var ombord.

Hökaren den förste rashatare jag kom i kontakt med…
Salongsuppassaren, min hyttkompis, hette Vello och var ifrån Sydafrika. Han var i fyrtioårsåldern och hade varit ombord ett par år. Tydligen var här ett himmelrike i jämförelse med var han kom ifrån. Den ende som han inte kom överens med var Hökaren som gjorde allt för att förpesta tillvaron för Vello. Han, Hökaren, var den förste rashatare jag kom i kontakt med, tyvärr inte den siste.

Vello gav mig för övrigt grunderna i den handgripliga engelska som talades världen över, fjärran från den man lärt sig i skolan. Han lärde mig bland annat, efter ett hamnbesök i Casablanca där jag inhandlat en sköldpadda, att sköldpadda på engelska hette ”skollpatt”. Sex månader senare i England kom jag underfund vad det i verkligheten hette, och insåg att Vello hade försökt att tala svenska.

Allting tog lång tid för Skanskalle
Livet de första veckorna bestod mest av arbete, mycket på grund av att allting tog så lång tid innan man blev van.

Efter Köpenhamn bar det iväg till Wismar i dåvarande Östtyskland. Vi skulle lasta maskindelar till Albanien. Vädret var fint och att sommaren stod i sin fulla blomstring kunde man se vid de få tillfällen man hade tid att ta sig en sväng i land.
Efter ett par veckors lastning uppe i norra Europa var vid fullproppade och började knalla nedåt Medelhavet. Jobbet gick allt bättre och man blev lite kompis med de flesta. Man visste sin plats ombord och hade vett att hålla en låg profil.

Andrekocken var sjutton år och från Halmstad och han blev snart min närmast förtrogne ombord. Han var gubevars befaren, hade varit ute ett halvår och missade aldrig ett tillfälle att tala om detta.

Mötet med Biscaya
Efter några dygns gång var vi inne i Biscaya. Hårresande historier hade man ju hört om hur vädret brukade vara där, inte minst från andrakocken. Mycket riktigt signaler från den så kallade bysstelegrafen nådde fram till våra öron. Ett fruktansvärt oväder var på gång och vindstyrkor upp till trettio meter per sekund var att vänta.

Efter några timmar började det att mulna, himlen blev svart och vinden friskade i ordentligt så att vågtopparna bröts i ett vitt skum. Den nordvästliga sjön slog i båtsidan med en fruktansvärd kraft. Fartyget med den stora däcklasten till Albanien började slingra och stampa ordentligt. Där går det åt helvetet med det östtyska biståndet till Albanien – kanoner eller vad det nu var i de stora trälådorna.

Blöta dukar skulle rädda porslinet
Middagen skulle dukas och slingerskivorna runt borden fällas upp. Hökaren plockade fram vita dukar som skulle blötas och sedan täcka bordsytan för att inte porslinet skulle fara omkring. Stolarna liksom borden var fastskruvade i durken men allt annat löst började dansa omkring i skansen.

Jaha, tänkte jag, nu sätter väl den ökända sjösjukan snart in, som andrekocken beskrivet i detalj.

Ärtsoppa och pannkakor stod på menyn och jag balanserade med soppterrinen mellan byssan och skansen med en liten skvätt åt gången för att det inte skulle stjälpa ur.

Blev inte sjösjuk – steg i aktning…
Ja, jag kan ju inte säga att aptiten var glupande, men å andra sidan så kände jag inte av någon sjösjuka. En viss förvåning spred sig bland killarna som hade väntat sig att Kalle skulle hänga på relingen och mata fiskarna. Men så var inte fallet, så jag steg lite i deras aktning förstod jag. Det kunde nog bli sjöman av Kalle, menade de.

Andrekocken, min vitt bereste sjömanskollega, fanns inte i byssan så jag frågade den danske förstekocken var han var. ”Han ligger väl och åmar sig i bingen som alltid då det är dåligt väder. Det blir aldrig någon sailor av den gubben.”

Skansen efter stormen
Fram emot morgonen avtog vinden men dyningarna låg fortfarande kvar då jag kom upp på morgonen. Skansen såg ut som ett slagfält efter nattens oväder. Stora delar av porslinet låg sönderslaget på durken och kallskuret kött flöt omkring i avloppsvattnet som kommit upp genom diskhon.

OK, tänkte jag, det är alltså så här det romantiska sjömanslivet är, jag tror jag ger fan i allt och törnar in igen. Då hör jag plötsligt ett glatt ”Gomorron Kalle, hur har man det idag”. I dörröppningen till skansen står en av de två Ålands- jungmännen och flinar.

Han var på väg upp till bryggan för rorstörn och hade tydligen tänkt att få sig en skvätt kaffe. Han tittar sig runt och ser eländet, kikar på mig och ser det uppgivna uttrycket i mitt ansikte, sedan försvinner han.

Hjälp av jungman från Åland
Fem minuter senare var han tillbaka. ”Jag varskodde styrman att du behövde ett handtag så nu hjälps vi åt grabben, detta skall snart vara kirrat”. En timma senare sken skansen då vi tittade oss runt över en kopp kaffe. En ny kompis hade jag fått och när han sa, ”nu Kalle är du skyldig mig en öl i nästa hamn”, så var det något med glädje jag såg fram emot.

Rundvaskning av befälshytterna
Birkaland smög sig nu i stilla vatten längst den portugisiska kusten Den nordliga vinden hade avtagit så Hökaren beordrade rundvaskning av samtliga befälshytter. Utöver de dagliga göromålen som höll en fullt sysselsatt så skulle nu alla sängkläder och soffdynor ut på däck. Allt skulle vädras och piskas i den friska Atlantluften. Skotten skulle vaskas med såpvatten och gardinerna skulle bytas. Ja ungefär som morsans julstädning fast det var förstås nästan ett år dit. Mattorna skulle vaskas på däck och sedan vind- och soltorkas på lastbommarna. Vello, min svarte kollega, kom med lite råd och tips, gammal i båten som han var. Efter en vecka var allt klart och både Hökaren och befälet var nöjda. Själv kunde jag nu tillbringa en och annan timma framme på backen och njuta av det ljuva solskenet. Jag började anta en mörkare färgton.

På tal om toner, andrekocken hade nu börjat tona ner sina historier från sitt tidigare sjöliv och gick och hoppades på ständigt vackert väder.

Tanger: ”lås mässar och dagrum…”
En morgon vaknade jag vid fyratiden av ett bullrande och hojtande. Vi var framme i Tanger och höll på att förtöja. Jag for upp och ut på däck. Tjingsargubbarna var redan på väg ombord med sitt lager av arabiskt hantverk.

För mig var detta en fascinerande syn, jag som inte tidigare kommit en arab närmare än så som många andra grabbar, d.v.s. matinén ”Ali Baba och de fyrtio rövarna”. Ja dessa människor var definitivt både araber och rövare. Här gällde det att hålla i både pengar och prylar. De fullkomligt översvämmade båten. Jag fick order av Hökaren att låsa mässar och dagrum. I skansen stod redan ett gäng och rotade i kylskåpet men med hjälp av andrekocken fick vi jagat ut dem.

Några marockanska pengar att handla för hade vi inte, men det var inga problem, araberna tog emot vilken valuta som helst. Jag inhandlade en färgstark scarf prydd med kameler och beduiner. Så jävla ful var den så man kunde inte betvivla var den kom ifrån.

Bunkrade olja och vatten
Det tog inte många timmar att bunkra olja och vatten. Hökaren köpte lite fisk och grönsaker av skeppshandlaren och sedan bar det av igen. Ja nu kunde man komma hem och påstå att man varit i Afrika utan att ljuga, visserligen bara några timmar, men behövde man ju inte tala om.

Medelhavet bjöd så här års på ett riktigt turistväder. Vattenytan var oljigt blank och ett lätt dis hängde över horisonten. Vattnet hade dessutom fått en blågrön färg. Dagarna gick och var sig tämligen lika. Städa, diska, bädda och man kände sig som en riktig husmor.

Lördag eftermiddag: Försäljning ur slabbkistan
På lördagsmiddagarna klockan tolv törnade dagmännen in för veckan och hade sedan frivakt till måndagsmorgon klockan sju. Efter eftermiddagskaffet på helgaftonen hade Hökaren försäljning ur slabbkistan. Manskapet fick då köpa max fjorton öl per man och vecka. Båsen, donkeyman, timmerman och trikarn kunde dessutom få köpa en flaska starksprit om skepparen och chiefen var på humör.
På kvällen blev det då lite stökigt i skansen.

Det fanns en rivalitet mellan däcks- och maskingänget om vem som var viktigast ombord. Det brukade dock sluta i en allmän förbrödring fram emot småtimmarna. Frågan togs som pånytt född helgerna efter.

Fast beslut att inte fortsätta som mässkalle
Jag brukade ofta sitta i mitt hörn i pentryt och insupa historierna från deras resor. Exotiska namn surrade i luften. Rio, Panama, New York, Kobe med vidhängande barer såsom Texas bar, Scandinavian bar, Seamans Club. Coney Island i NY och Copacabana kittlade min fantasi. Det var musik i en femtonårig skånepågs öron.
Det var båtsnack, Lloydare, Johnsare, Transare, Sveakassar i all oändlighet. Det lät spännande och jag tog det till mig fast besluten att besöka platserna, mönstra i båtarna, men inte som mässkalle, utan som befäl någon gång i framtiden.

Sjömansspråket som surrade omkring i luften var starkt uppblandat med engelskan och mycket fastnade. Det var ”never de man”,  ”fore and aft”,  ”gaten” och ”skajlajten” i all oändlighet. Det var även lite finska här och lite danska där så det var ett färgstarkt språk man försökte efterapa för att vid hemkomsten imponera på kompisar och tjejer

”you have learned me a lot of new English words”
Vello å sin sida pratade engelska och jag fick lära mig många engelska ord som jag hört varken förr eller senare. Det var som en skotte sade till mig tjugofem år senare då vi arbetade ihop några månader: ”Jan, since I met you I have learned a lot of new English words”. Humor har dom britterna. Ja det var mycket nytt för en som aldrig varit längre bort än Köpenhamn- en timmas resa från Malmö.

Albanien: Kulsprutor och kpistar
Vi närmade oss Albanien och blev till sjöss uppbringade av ett albanskt patrullfartyg. Vad jag senare förstod så hade man ingen kustradiostation längst den albanska kusten, så man kom ut och via megafon anropade oss frågade vad vi var för några.
Efter förtöjning i Durazzo, vill jag minnas att platsen hette det, kom polis och andra myndigheter ombord. Polisen var beväpnad med kpist och på kajen stod kulsprutor uppställda . Inga pengar fick vi och posten hade inte kommit fram så det var lite trist. I land kunde vi i alla fall gå.

Vello utspökad i fez och morgonrock, vi höll på att skratta oss fördärvade, och utgav sig för att vara muhammedan. Det skulle vara mycket lämpligt i denna del av Europa ansåg han. Senare har vi fått lära oss att historien är mer komplicerad än så, det räcker inte med en morgonrock.

I land kom vi och fick snart ett tiotal ungdomar i skiftande åldrar i släptåg. Vello fick snart sikte på en av Allahs helgedomar och stegade rakt in. Ut kom han redan efter ett par sekunder med en gormande skäggprydd människa efter sig. Han hade glömt att ta av sig skorna och fezen var man tydligen inte imponerad av. Både fezen och morgonrocken hivade Vello gapskrattande bakom några buskar och sedan fortsatte vi inåt stan för att få oss något att dricka.

Det var magert, varken barer eller restauranger syntes till. Vi hamnade till slut på ett sjapp och fick nöja oss med en kopp starkt kaffe. Vello hade några amerikanska dollar som han satt och viftade med. Jag hade några paketer Camel ur vilka jag nonchalant delade ut cigaretter till höger och vänster. Vi tröttnade emellertid snart. Det fanns absolut inget att göra eller att titta på. Allt var förfallet, fattigt och eländigt.

Inga affärer, inga barer, inga bilar bara åsnor och ruckel dystert och trist. Vi var tydligen det mest spännande dessa människor upplevt på länge. Vi drog oss nedåt hamnen och skocken av förföljande.

Människohopen började tunnas ut. En cirka sextonårig yngling hängde dock envetet efter oss. Efter en stund vågade han sig dock fram och började försiktigt plocka upp en liten pappersask. Den visade sig innehåla en guldliknande ring och ville uppenbarligen göra affärer. Vello tittade på ringen fnyste och sa ”Brass not worth a shit”.

Ynglingen pekade på våra kläder och ville tydligen byta till sig något i byxväg.
Jag pep iväg ombord och in i hytten och började rota bland klädesplaggen som morsan skickat med mig. I början på femtiotalet var det populärt med träningsoverallsliknande pyjamasar i glänsande silke. En sådan ljusblå, aldrig använd. Hade hon skickat med mig. Den hade jag inte vågat sätta på mig inför Vellos kritiska ögon och kommentarer, så den fick duga som handelsobjekt. Saken var klar efter en stund. Jag hade fått en äkta albansk ”guldring” i mässing och albanen en pyjamas i ljusblått silke, båda var nöjda.

Det första jag får se dagen efter då jag kommer ut på däck för att starta mitt värv är en stolt spatserande yngling på kajen iklädd min f.d. pyjamas under hans kamraters avundsjuka blickar. Ja, det hade ju inte morsan i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig då hon inhandlade den på EPA på Södergatan i Malmö några dagar innan julafton.

Istanbul
Resan fortsatte och många spännande platser besöktes. Min åländske kompis, jungmannen, och jag fick många tillfällen att ta en öl eller två. Bland annat på John Bull i Istanbul efter ett besök i Blå Mosken och efter en festmåltid bestående av gurka och yoghurt på en av stadens bättre restauranger. Turkiska är ett svårt språk fastän en svensk professor tydligen en gång på nittonhundratalets början konstruerat deras nuvarande alfabet.

Besök hos damer på Kreta
På Kreta skulle jag göra min debut hos kvinnorna. Det hade andrekocken och jungmannen beslutat. Huruvida den något skrävlande andrekocken hade gjort sin betvivlade jag senare starkt. I vilket fall som helst, jungmannen hade besökt platsen tidigare och efter att ha stärkt oss med var sin pilsner lotsade han neråt gränderna där flickorna hade sin paradgata.

Gatan visade sig vara en femtio meter lång gränd med enkla blåmålade tvåvåningshus. På första våningen, utåt gränden, fanns en ladugårdsliknande halvdörr. Den nedre halvan var stängd och meningen var att man liksom när man tittar i skyltfönster skulle se om det var något som föll en på läppen.

Det gjorde det. Jag kikade in genom dörröppningen. I en soffa satt vad jag tror en tjugoårig liten skönhet med ett lätt tufft utseende. Alldeles innanför dörren bakom ett bord satt ägarinnan av etablissemanget. En fetlagd, mustaschprydd kvinna i sextioårsåldern och vinkade ivrigt in oss.

”Five packets”
Jungmannen och jag stegade in, andrekocken kände sig inte riktigt i form utan satte sig på en bänk i solskenet utanför. ”Det här bjuder jag på Kalle” sa jungmannen belevat och hivade upp två paket Camel till ägarinnan. Hon tittade misstänksamt på paketen, klämde lite på dem och sa ”five packets”. Ytterligare ett paket kom fram från jungmannens fickor och ägarinnan nickade bifallande.

Jag började bli smått nervös jag sneglade på min tilltänkta moatjé´. Vid en närmare okulärbesiktning så var hon inte lika fin som jag först tyckt. Ett utseende fjärran från Ulla-Britts, Kerstins, Brittas och allt vad tjejerna hetta hemma i Malmö. Nu var det för sent att backa, var man sjöman så var man, en flicka i varje hamn. Det gällde att leva upp till detta, visserligen låg man några hamnar efter alle redan.

Utkommen efter mina övningar stöter jag snart jag snart på andrekocken. Han var mycket intresserad och ville ha alla detaljer. Han fick en del men jag nämnde inget om dojorna och jag förstod efter hand att han gjorde andras upplevelser till sina.
För övrigt så lämnade premiären inga men efter sig varken fysiska eller i själen. Nu var man allt en riktig sjöman. Det fattades bara tatueringarna. Sådana blev det lyckligtvis inga, till morsans glädje. Själv tyckte jag nog att det skulle suttit finns med en ”Seamans Grave”, eller vad den hette som Båsen hade på armen. Den lyste så fint genom solbrännan.

Midsommarfest i Levanten
Resorna i Levanten fortsatte. Lossa lite här lasta lite där. Midsommar kom. Snacka om midsommarväder. Upptill fyrtio grader. Hökaren bullade upp med stekt kyckling och nypotatis från Haifa. Skepparen hade spenderbyxorna på sig och beordrade fram fyra flaskor Skåne och två buteljer Napoleon Cognac. Akvaviten skulle kylas ned i det stora frysrummet där några djurkroppar hängde och dinglade i sina krokar.

En doft av nystekt kyckling blandad med oljelukten från maskinrummet spred sig runt i inredningen. Luften stod stilla och däcket kunde man inte gå på utan skor utan risk för brännskador på fötterna.

Timmerman hade med hjälp av några kvastskaft och grönt kräppapper lyckats tillverka en majstångs- skulptur i vars topp den svenska flaggan slokade i värmen.
Själv sprang jag som en liten blå mellan byssan och skansen med smör, ost och sill, som tillsammans med öl och brännvin skulle inleda firandet.

Klockan fem körde vi igång festen. Fläktarna snurrade på högvarv i ett fåfängt försök att skänka lite kyla. Alla kom nyvaskade och lite uppstassade så när som på trikarn som trots spydiga kommentarer hade på sig sin skitiga overall. Vakterna gick som vanligt så där var magert med suparna. Dagmännen däremot som hade hela helgen på sig gjorde sitt för att kompensera.

Efter ett par timmars ätande och drickande såg det ut som ett mindre slagfält i skansen och jag fasade med tanken att stå i det lilla pentryt och diska ett par timmar. Där var det hett som i en bastu och ingen fläkt, porslin, glas och flaskor högt och lågt. Halvgnagda kycklingar och fimpar låg här och där.

Eldarevalsen på dragspel
Förste motorman, in finne från Turk, stor som en björn plockade fram dragspelet och drog igång Eldarevalsen. Den spelade han sju gånger i rad tills båsen gav honom en smäll så näsan sprang i blod.

Vello kom in och tittade med förundran på de tokiga nordborna, skakade på huvudet, rullade med ögon och försvann upp till de något lugnare regionerna i salongen där skepparen och chiefen satt. När klockan var tolv på natten törnade jag in. Jag förstod vad som väntade mig nästa morgon, förmodligen ännu ett berg av disk.

Klockan fem på morgonen purrades jag ut av vakten. ”Kalle du måste köra igång lite tidigare idag. Det ser ut som fan i Skansen”, sa och försvann.
I överkojen låg Vello och snarkade och det kunde han göra ytterligare minst en timma. Jag avundades honom lite medan jag vaskade mig i handfatet, tittade mig i spegeln och sa ”Glad midsommar Kalle”.  Jag kom ut på däck. Solen var på väg upp och dagg låg över presenningarna på luckorna.

Från maskinskylighten hördes det evigt dunkandet från maskin. Borta från midskepps kom andrekocken hasande med den höga kockmössan på svaj och fimpen i mungipan. En ny dag för Kalle och alla andra ombord hade startat.

Tankarna sökte sig hem och jag såg fram emot min avmönstring om någon månad.
Efter ytterligare några veckors flackande på Medelhavet blev vi destinerade till Saffi i Marocko för att lasta fosfat till Nörresundby i Danmark. När detta blev känt ombord pep andrekocken och jag upp till Hökaren och lämnade in den blå.

Ivar som andrekocken hette hade inga föräldrar vid livet, så han kände ingen större lust att återvända till sin hemstad. Vid mig själv anbelangar så tyckte jag att vi kunde åka till Stockholm och skaffa ett rum för att sedan sätta upp oss på huset för en annan trad.

Vi anlände till Danmark en solig julidag. På kajen i solskenet stod våra ersättare och väntade. Det var två killar i vår ålder obefarna enligt Hökaren.

Kallades upp till Gnisten för avräkning och betyg
Gnisten kom ut på bryggvingen och hojtade åt oss att komma upp till radiohytten. Där låg på bordet våra avräkningar utskrivna tillsammans med tjänstgöringsbetygen. ”Mycket God” och ”Mycket Gott” visade mitt, en bra start på sjömanslivet tänkte jag.

Några hundralappar hade jag också lyckats skrapa ihop trots ett flitigt springande i land. Kofferten var packad och klar så det var bara att åka iväg med Gnisten till sjömanshuset för att skriva på rullan.

”Kom hem min lelle påg”
Ett kort hej vi syns till de närmaste så gick vi i land. En halvtimma senare stod vi utanför Huset med gepäcket och en nyfunnen frihet. Inget städande och diskande för min del. I alla fall inte på en lång tid framöver. Ett samtal hem till morsan fick man kosta på sig. Kom hem min lille påg sa hon, men jag sa att vi åker till Stockholm ett tag.

Hur det gick där är en annan historia.