Sjömansspråket: Från karantän
och katastrofer till kyrkan

(#11. 2017-02-12)

Uppdaterat 2017-02-13: Film på Youtube från olyckan. FOTO Jan Höst.

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan:s SM6VTR dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

Förra gången handlade det om mässkallens, Jan från Malmö, första hyra. Det var en mustig berättelse från tiden innan Jan lärde sig telegrafi och avancerade till gnist.

Dagens avsnitt går från Karantän och katastrofer till kyrkan.

Karantän

Ett fartyg om är på väg in till en främmande hamn skall ha hissat den Gula Flaggan, den s.k. Gula (bokstaven Q i signalkoden).

Efter det att hamnmyndigheterna kommit ombord och erhållit den av befälhavaren undertecknade hälsodeklarationen förklaras fartyget free pratique (befrielse från karantän). Detta innebär att man anser att varken besättningen eller råttorna, om det finns några, har smittosamma sjukdomar av allvarlig karaktär.

Katastrofer till sjöss

Ex Mary B exploderar på Hudson River.
FOTO Jan Höst.

Gud ske lov så har jag klarat sig undan sådana, men den här berättelsen visar att ibland är inte katastrofen avlägsen. Jag kallar den Strangers in the night. Många människor förknippar n melodi med en händelse i sitt. Så ock jag.

Mt Mary B av Göteborg
I början på sextiotalet var jag mönstrad ombord på mt Mary B av Göteborg. Hon var en 20 000 tons tanker byggd på Kockums i Malmö: Vi var chartrade för British Petroleum och var nere i Lagos Nigeria och lastade för Europa.

Jag var då sedan ett par år tillbaka förlovad och dagarna innan jag mönstrade på hade det skurit sig ordentligt mellan mig och min fästmö. Hon började tröttna på att bli lämnad ensam hemma.

Besked om uppslagen förlovning kom per brev till Lagos
Den dag då vi förtöjt vid kajen i Lagos kom en av de mörkhyade waterclerkarna ombord. Med sig hade han bland annat ett brev till mig från min fästmö där hon slog upp förlovningen. Ringen fanns att avhämtas i Malmö.
Där satt man på andra sidan jordklotet. Vad göra åt saken. Man älskade kvinnan och sjömanslivet och ville inte undvara varken den ena eller det andra.

Skepparen föreslog giftemål
Efter några öl med skepparen på ett litet sjapp så föreslog skepparen att jag skulle gifta mig med henne och ta med kvinnan ombord. Sagt och gjort han talade med rederiet och de ställde sig positiva, så nu gällde det bara att få fästmön på andra tankar.
Jag ringde hem så fort vi kommit ut på internationellt vatten och efter många radiosamtal över Göteborg Radio så bestämde vi oss för att gifta oss i nästa hamn som troligen skulle bli Genua.

Bröllopsnatt med Malaria
Bröllopet gick bra men det är en historia för sig. Den efterföljande natten slutade på Evangeliska Hospitalet dit jag forslades för malaria. Ja det blev inte en sådan natt som man hade bespetsat sig på. Någon påmönstring för den nyblivna hustrun blev det alltså inte.
Vi fick tillbringa fyra veckor på sjukhuset, där man faktiskt ställde in en säng även för min fru. Efter dessa veckor friskskrev jag och vi åkte hem till Sverige.

Men skam den som ger sig. En månad iland så var jag åter fit for fight och vi hamnade på ms Fidelio. Jag som gnist och hustrun som salongsuppassare.

Strangers in the Night med Frankie
Traden var Europa-USA. Efter en jobbig resa över Atlanten, där det ena lågtrycket efter det andra avlöste varandra, så var vi en dag på väg in i New Yorks hamn.
Jag står på båtdäck och tittar på skylinen och dörren till radiohytten är öppen. Från den gamla Eddystone-mottagaren som står på för fullt strömmar musik: ”dobidobido strangers in the night…” Frankieboy har åter fått in en fullträff.
Får syn på Mary B
Plötsligt får jag se ett fartyg som jag tycker mig känna igen. Visserligen brittisk flagg men utan tvekan det var Mary B. Hon hade sålts, fick jag senare veta till ett brittiskt rederi, Alva Company . Det hade skett ett par veckor efter jag lämnat henne.
Jag rusade ned och hämtade både hustrun och min åtta mm filmkamera. Snabbt zoomade jag in fartyget och började filma. Plötsligt dyker ett annat fartyg upp i bildrutan och en katastrof är ett faktum.

Explosion och eldhav
En amerikansk tanker på lätten har tappat kontakten med sin bogserbåt och driver i den starka vinden ut i floden framför Mary B. Mary B:s stäv tränger in i den andra tankern med en fruktansvärd kraft. Ett väldigt eldhav uppstår med lågor som sträcker sig kanske femtio eller hundra meter upp i skyn.

Mary B är lastad med kerosin som amerikanerna säger, fotogen och denna sprider sig över vattenytan. Explosion efter explosion uppstår och allt brinner, även en del av kajen femtio meter därifrån.

Hela vattenytan kokar och brinner
Vi ligger några båtlängder därifrån och låter båda ankarna gå och samtidigt bemannas ev. av våra livbåtar. Hettan är fruktansvärd och folk från tankbåtarna kastar sig i vattnet. Det hjälper föga då vattenytan kokar och brinner. Jänkarna gör en fantastisk räddningsinsats. Helikoptrar plockar upp brinnande människor från havet med hjälp av linor och krokar. Polisbåtar skyndar tillsammans med
US Coastguard och privatbåtar ut för att rädda folk. En bogserbåt är översköljd av brinnande fotogen och irrar redlös omkring innan den kolliderar med kajen och går till botten.

Hysterisk rundradio varvat med reklam och Sinatra…
Själva lyckas vi bara plocka upp ett par på grund av den enorma hettan. Jag bemannar radiostationen och min hustru tar över filmandet. Från rundradion strömmar ut information och varningar om olyckan från en lätt hysterisk på platsen-reporter, varvat med reklam och Frank Sinatras senaste hits.

Så gott som hela Mary B:s besättning omkom liksom större delen av den amerikanska tankerns folk och bogserbåtsbesättningen.

Efter en timma låg vi vid kaj. De av oss som inte tidigare varit i det stora landet i väster hade planerat mycket, men nu var stämningen inte uppåt precis.

Fortsatt flackande – och skilsmässa
Åren gick många hav korsades och de flesta rederier hemsöktes. Efter tio års flackande som bl.a. resulterade i skilsmässa, var jag åter på landbacken.

Götaverken/Arendal
Vad gör en sjöman i land? Det måste ju vara något med hav eller fartyg. I Göteborg hamnade jag och erbjöd Götaverken/Arendal mina tjänster. Det passade mig utmärkt och en ny sida av sjöfarten upptäcktes. Den uppfattning jag hade om varvsfolk från varvsbesök världen över var väl inte den bästa. Men på Götaverken var det en härlig stämning med många goa gubbar, som man sa. God stämning inte minst under provturer med rederiet och varvsfolk av alla kategorier.

Efter ett par år på varvet fick vi en brittisk order att bygga en tanker. Det var Alva Company, rederiet som var ägare till ex Mary B. Mary B hade för övrigt fått sluta sina dagar som skjutmål för amerikanska flottan utanför USA:s kust. Hon hade dessförinnan drabbats av ytterligare en brand på varvet där man hade försökt att reparera henne efter katastrofen i New York. Då hade åtta varvsarbetare omkommit.

Träffade befälhavaren på ex Mary B
Cirkeln började sluta sig. Jag träffade en dag i slutet på byggnationen av Alva Companys tanker mannen som skulle bli dess befälhavare. Jag nämnde vid något tillfälle vad jag upplevt i New Yorks hamn. Världen är liten, det visade sig att han hade varit ordinarie befälhavare på ex Mary B men just vid tidpunkten för olyckan varit hemma på semester. Alla hans officerare och manskap hade som sagt omkommit och han hade tackat sin Gud för att han klarat sig. Kanske inte med tanke på sig själv i första hand utan snarare med tanke på sin familj. Han hade sörjt sina kamrater och det hade tagit lång tid för honom att något så när komma över det inträffade.

Jag hade fått tillbaka min film från USA som jag hade tagit på kollisionen, den hade varit till stor hjälp vid sjöförklaringen. Morgan, som kaptenen hette, bad att få se filmen och jag visade den i aulan för honom och hans officerare. Kapten Morgan som såg ut som en tuff typ med guldring i örat, ”sjömannens begravning”, grät i mörkret i aulan då han såg filmen och han var djupt skakad efteråt.

Kaptenen fick filmen från olyckan
Snart var det tid för provtur. En solig majmorgon gick vi ut på Danafjorden. Allt löpte väl och efter några dagar var det klart för överlämnande och flaggbyte. Efter ett glas champagne och handskakningar var det tid för varvsfolket att åka iland med bogserbåten. Jag hade filmen från New York med mig då jag gick in till skepparen för farewell and Good Bye och jag gav honom den.

Jag tyckte att han skulle ha den som minne, visserligen inget trevligt, men i alla fall. Han tog emot den med stor tacksamhet och jag gick ut från hans hytt efter ett sista good luck.

…Strangers in the night
På vägen ner möter jag chiefen i gången. Kom med mej, säger han, så skall jag visa dej vad jag fått i present av varvet. En jättestereoanläggning upptog hela hans bokhylla. Stolt tryckte han på en av knapparna och ut ur högtalarna strömmade ”……. dobidobido strangers in the night”.

Nu var cirkeln sluten och jag gick med blandade känslor ombord på bogserbåten.

Kilroy was here

Kilroy var namnet på en inspektör i den amerikanska marinen under andra världskriget. Efter klassning av svets och balkar i de s-k- Liberty-fartygen skrev han med krita sinn godkännande ”Kilroy was here”. Uttrycket följde med Libertyfartygen och amerikanska soldater till Europa och dök sedan upp i alla möjliga sammanhang, på väggar, på toaletter, i toppen på flaggstänger ochpå många andra ställen.

Klarering

Vid ankomst till hamn kom polis, hälsovårdsmyndigheter, hamnmyndighet och mäklare ombord. Dessa klarerade fartyget. Sedan startade lastning eller lossning och ombordarna kunde gå i land.

Knop

Detta är ett mått på fartygets fart d.v.s. hastighet. En knop är lika med en distansminut per timma och det motsvarar 1852 m/h.

Kobrygga

Den fanns vanligen på äldre tankfartyg. Kobryggan var en gångbro mellan akterhuset och midskeppshuset. Över denna fick salongsuppassaren bära maten från byssan akterut till salongen midskepps där skepparen åt. Det kunde vara besvärligt i dåligt väder. Mången pannkaka har på sin färd över fått vingar och tillslut hamnat i havet. Även andra besättningsmedlemmar tog givetvis denna väg .

Kock

Kocken är en mycket viktig person ombord. Hans närmaste chef är Hökaren. Kocken är dagman. Detta innebär att han har sitt arbete förlagt på dagen . Kocken är förste man, av dagmännen, uppe på morgonen. Han purras av fyra/åtta-vakten och klockan sju står kaffet klart. Frukosten kommer sedan 0730 och så rullar det på.
Att komma på kant med kocken kan ha sina sidor vilket framgår av följande ej självupplevda historia.

Ursäkt accepterad
En del av folket ombord har under längre tid trakasserat och jäklats med kocken. En dag orkar han inte längre utan faller i gråt. Det dåliga samvetet tar då tag i de skyldiga och i samlad tropp går de en till kocken i byssan och ber om ursäkt. Man lovar och svär att mobbningen skall upphöra.
Kocken lugnar ned sig och slutar att gråta inför all den vänlighet som nu strömmar mot honom. Han tittar över de församlade syndarna och säger:
– OK pojkar, jag accepterar er ursäkt och nu skall jag i gengäld sluta att pinka i ärtsoppan.

Kran

Kranar finns både ombord och i hamn och de var av skiftande konstruktion och utseende. Ordet kran kommer från engelska. Ordet crane betyder trana, som den traditionella kranen faktiskt är lik. Liknande ord är palm som vi vet betyder handflata på engelska. Då engelska sjömän för första gången såg en palm så beskrev man palmkronans utseende genom att låta handflatans fingrar spreta ut.

Det sista var som engelsmännen säger ” an other piece of useless information”.

Kronometer

Att ha ett någorlunda rätt tidsvisande instrument har alltid varit en av de viktigaste parametrarna för navigering. Detta är även grunden i satellitnavigering. År 1707 satte brittiska upp en belöning på 20 000 pund åt den som kunde konstruera ett instrument som inte gav större missvisning än tre sekunder per dag och som kunde användas ombord på ett fartyg. Pendelur var av förståliga skäl inte att tänka på .

John Harrison från Yorkshire i England lyckades med konststycket och kunde efter många försök uppvisa en kronometer 1772. Den kallades H3 och uppfyllde regeringens krav. Han erhöll belöningen, en fruktansvärd massa pengar på den tiden. Så det är sant som det är sagt – tid är pengar.

Kyrkan

Kyrkan är den aktra förlängningen på propellertunneln.

En gång seglade jag med en trumpetspelande finsk tredjemaskinist. Han brukade på sin frivakt ta sig ned till kyrkan för att utöva sitt trumpetande. Där störde han minst. Alla visste om detta utom den nymönstrade maskinchefen. En kväll kom han ned för att göra sista inspektionen innan läggdags.

Plötsligt får han höra det besynnerliga trumpetljudet som var uppblandat med oväsendet från vår niocylindriga götaverkendiesel. Han får tag i andren som har vakten och frågar vad det är för ett okänt ljud som hörs. Andren, gammal i gården, hör inget ovanligt, utrustad med dielselöron som han är. Han är i det närmaste stendöv efter många år i maskin.
Chiefen och andren gör för säkerhets skull åter en runda i maskinrummet. Felet kan inte lokaliseras så efter en halvtimma ringer han till bryggan för att begära tillstånd att stoppa maskin. Skepparen som är på bryggan slår stoppmanöver och andren stoppar maskin.
Stopp i maskin
Den trumpetande tredjemaskinisten har inte en aning om chiefens jakt på misstänkt ljud och blir mäkta förvånad då det mitt i ett Eddie Calvertsolo blir tyst i kyrkan. Det visar sig att ett tyst maskinrum har en förvånansvärt bra akustik och chiefen har nu inga svårigheter att lokalisera varifrån ljudet kommer.

Snabbt ringer chiefen upp till bryggan och meddelar att han hittat felet och åtgärdat det. Andren står helt ovetande vid maskinkontrollpanelen och får order från bryggan om full speed ahead och får ett plötsligt schå att få igång maskin igen.

Tredjen å sin sida, visste ju inte heller varför det hade slagits stopp i maskin. Han var bara glad över att chiefen bjöd upp på en drink. Efter ett par drinkar kröp det dock fram och tredjemaskinisten lovade, som den gentleman han är, att inte berätta för någon.

Som ni ser så besökte även sjöfolk kyrkan då det begav sig.