Sjömansspråket: Från levang till läkare

(#12. 2017-03-19)

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan:s SM6VTR dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

I dagens avsnitt tar vi allt på L: från levang till läkare:

Två lloydare som trafikerade England, Saga och Hispanina.

Levang

Skurborste med skaft med vilken man kunde skrubba trädäck.

Liberty-fartyg

Dessa fartyg började byggas i mitten på 30-talet. USA utvecklade denna typ av fartyg som skulle kunna byggas snabbt och de skulle vara avsedda att trygga USA:s transporter i kristid. En vidareutveckling av dessa kom igång 1941 då man konstruerade type EC2 (Emergency Cargoa.) Siffran 2 stod för storleken. I detta fall 10 000 dwt.).

Det första fartyget döptes till Patrick Henrey och den genomsnittliga byggtiden var 62 dygn. Den kortaste byggtiden var åtta dygn. Sammanlagt byggdes över tvåtusen s.k. libertybåtar. Den siste skrotades 1987. Sverige köpte strax efter andra världskriget två och dessa, som döptes till Lappland och Sonata.

De flesta av de försålda till andra länder hamnade hos grekiska redare.

Lime-juicare

Även kallade Limey. Detta är öknamnet på brittiskt sjöfolk. Detta hänger förmodligen samman med att det var en brittisk amiral som upptäckte att man kunde undvika skörbjugg på fartygen man inmundigade en limefrukt, eller saften, av en regelbundet.

Långt in på femtiotalet var det lag på att svenska fartyg skulle ha limejuice framme för sjöfolket att tillgå. Det var för övrigt en sur och äcklig dryck som lagt grunden till många magkatarrer.

Livbåtsmönstring

En gång i månaden eller en gång per resa skulle livbåtsmönstring ske. En av livbåtarna skulle sättas i sjön och bemannas. Varje enskild sjöman hade sin specifika uppgift i båten och vad denna uppgift bestod i fanns uppsatt ombord.

Livbåtssändare

Denna förvarades i en stor vattentät säck på bryggan. Det var meningen att denna skulle medtagas i samband med att man lämnade fartyget vid förlisning. Säcken som livbåtsstationen var packad i var c:a 120 cm hög och c:a 40 cm i diameter. Den vägde väl en 40 kilo och innehöll en komplett station med möjlighet att sända och mottaga både på långvåg och kortvåg. Det fanns generator och antenn. Antennen typ drake.

Att rigga upp den i en livbåt i dåligt väder fordrade sin man, ja inte bara en förresten, för det gick åt en att dra eller trampa generatorn (grisen). Att få upp antennen med hjälp av draken var en konst i sig. För det mesta for draken som en ihjälskjuten fiskmås direkt i havet.

Hela stationen var otroligt klumpig och det var meningen att den skulle kunna skötas även av en i radio icke utbildad person.

Samtliga oceangående fartyg var utrustade med en dylik och den skulle testas en gång per vecka. På grund av att det nästan var omöjligt att få ned den igen i den trånga säcken så fuskades det vilt med detta och det spelade säkert ingen större roll för säkerheten ombord.

Det sägs nämligen att stationen aldrig bidragit till att något människoliv till sjöss har räddats. Däremot slogs en man ihjäl av den då han satt i livbåten och någon ombord missade att kasta den i sjön, varifrån den skulle hissas upp, i stället hamnade den i huvudet på en stackars man som dog på fläcken. Ödets ironi, och frid över både honom och livbåtsstationen, där den senare nu har fått ett helt annat utseende.

Det lär faktiskt ha funnits en grupp människor som har fått kontakt med någon utanför Australien efter förlisning där delar av besättningen hamnat på en ö.

S/S Suecia – S/S Britannia vid Londonkajen i Göteborg.

Lloydare

Ej att blanda ihop med Lloyds i London. Klassning och register. Nej detta var fartyg tillhörande Rederiaktiebolaget Svenska Lloyd i Göteborg. Ett hundraårigt rederi som nu har gått i graven.Båtarna trafikerade huvudsakligen västra Medelhavet samt England. Innan och under kriget även amerikanska kontinenterna. Kända lloydare var Suecia och Britania.

Loda

Bortsett från att man kan loda omkring på landbacken så är det också ett sätt att mäta vattendjup. Förr gjordes detta med hjälp av en uppmärkt lina som var försedd med lod av bly eller sten. I dag tar man elektroniken till hjälp och det kallas ekolod. Man skickar ned en signal i vattnet och då man vet att ljudet hastighet i vattnet är 1435 m/s så är det lätt att få fram djupet på detta sätt.

Lots

Med lotsens hjälp tar sig fartyget fram genom trånga farleder eller in och ut i hamn. I Vissa hamnar finns det särskilda hamnlotsar som tar vid efter sjölotsen. Lotsen är rådgivande och befälhavaren ombord har det slutgiltiga ansvaret.

Lotsen kallas upp med hjälp av VHF-radion. Innan VHF:ens dagar var detta en omständlig processdur där samtal skulle beställas över kuststation och trafiken oftast utväxlades över en dålig radioförbindelse.

Tidigare igen hissades man flagg eller blossades med bloss eller lampa för att tillkalla lots. Lots, som på engelska kallas pilot. Närvaro ombord kunde variera mellan någon timma och upp till dygn såsom i Suezkanalen, Panamakanalen eller Kielkanalen. Ibland har lotsen egna rorgängare med sig.

Så gott som alla lotsar har ett förflutit som befäl på oceangående fartyg. Att ha lots ombord är ingen garanti på att inte gå på grund. Vissa färjeleder är befriade från lotstvång.

I Rotterdam kunde lotsen komma ombord via helikopter.

Lotslejdare

En trappa bestående av tåg och med träfotsteg som hängdes på fartygets utsida och som var avsedd för lotsen, från lotsbåten, att ta sig ombord på fartyget till sjöss.

Luckning på gång.

Lovart och lä

Lovart skall man inte spotta i, ej heller tömma slaskpytsen. Det skall man däremot göra i lä för då har man vinden i ryggen.

Luckan

Den täckte lastrummet. På äldre fartyg bestod den av s.k. skärstockar som vilade på en kant under luckkarmen. På dessa lades sedan i nittio grader förskjutning trälämmar c:a 2½ tum tjocka och 10 tum breda. Över dessa lades sedan en heltäckande presenning som veks över luckkarmen och sedan kilades fast.
Denna operation kallades lucka av respektive lucka på. Ett tungt och slitsamt arbete.

Läkare

Som läkare ombord fungerade ofta andrestyrman. Hans medicinska kunskaper var inte alltför omfattande. Hade någon besättningsman varit iland och ådragit sig något från flickorna så kunde han ofta med bravur och ibland även med ett visst mått av skadeglädje pumpa in ett antal penicilinsprutor.

Till äventyrs kunde han också tråckla ihop ett och annat skärsår. Vid mera omfattande skador eller sjukdom fanns det för det mesta hjälp att tillgå från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg via Göteborg Radio. En och annan baksmälla kunde han också kurera med vad vi kallade ”befälspiller”. Vad de innehöll fick man aldrig reda på, men bra var de.