Sjömansspråket:
Från skeppshund till Splice the mainbrace

(#15. 2017-09-28) 

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan Hösts, SM6VTR, dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

I dagens avsnitt botaniserar vi på bokstaven S, från skeppshund till splice the mainbrace.

Skeppshund

Endast en sådan har jag stött på under mina resor på havet och han hette Cerberus. Helveteshunden hade kommit ombord i en sydafrikansk hamn. Den blev döpt av vår svarte salongsuppassare som också var född där nere och när han talade om helvetet så visste han vad han talade om. Att han dessutom var litterärt bevandrad var det ingen som visste.

Slutet av 1960-talet
I vilket fall som helst detta var i slutet på sextiotalet. Båten som hunden kom ombord på var en svensk styckegodsare som knallade omkring nere på den afrikanska syd- och ostkusten.

Skepparen Ekholm och Gnisten på ms Disa.

Skepparen var inte speciellt förtjust i den fyrbente fripassageraren men hade beslutat att han skulle få vara kvar tills det var tid att gå upp till Europa igen. Jycken var av obestämd ras och troligen en avkomma av den afrikanska vildhunden. Han blev snart allas kelgris ombord och lade på sig ett och annat kilo. God kompis blev han förstås av förklarliga skäl med vår andrekock där fanns godbitar att hämta.

Förstekocken, en färgad gentleman från Etiopien, gillade ej hunden och det var ömsesidigt. Han brukade jaga ut hunden ur byssan under upphävandet sina förfäders vilda stridstjut och med spiskroken i högsta hugg. Kocken hotade ofta att göra köttragu av honom. Maten var inte alltid den bästa ombord och vid de tillfällen oidentifierbart i köttväg serverades så skickades alltid mässkalle ut för att kontrollera att Cerberus var vid liv.
Skeppshunden blev kompis med skepparens son
Befälhavaren hade sin hustru och deras fyraårige son ombord. Sonen Erik och Cerberus tillbringade också mycket tid tillsammans på däck. Givetvis under ständig övervakning av någon av besättningen. Det på dagarna glödheta däcket gick hårt åt Cerberus trampdynor så Båsen hade förfärdigat mockasiner som påsattes Cerberus för att någon mån skydda tassarna.

Dagarna förflöt under ett lågt och avslappnat tempo på de s.k. lata latituderna. Första styrman hade låtit rigga upp en liten swimmingpool med hjälp av presenning och plankor mellan luckkarmen och relingen. Där spenderade frivakten det mesta av sina timmar.

Jultelegram till svenska anförvanter
Av almanackan kunde vi utläsa att julafton närmade sig. En del av den lilla klick av den svenska besättningen som fanns skulle skicka jultelegram hem till sina kära, så jag tillbringade nu några extra timmar i radiohytten för att få iväg dessa.

Radiokonditionerna var ej de bästa så den mesta tiden gick åt att finna en lämplig frekvens för att kunna kontakta Göteborg Radio. Någon luftkonditionering fanns ej ombord så hettan var olidlig, upptill femtio grader kunde vara då sändarna var igång.

Skånskt julbord
Hettan var som sagt besvärande och matlusten var ringa, men Hökaren, en urskåning från Kivik, fick för sig att han skulle servera ett riktigt skånskt julbord. Och så blev det.

På julaftons eftermiddag samlades vi i salongen för att inta detta. Hökaren tillsammans med kökspersonalen hade gjort ett jättejobb. Där fanns allt från sill till skinka, brunkål och rödkål. Aladåber och sallater tronade på mitten av bordet. Redan efter ett par minuter började dessa sakta flyta på fatet. Den i gelé inkokta ålen såg ut som den återgått till sitt rätta element, den simmade.

Skinka och aladåber skulle förvaras svalt
Julafton närmade sig Hökaren beslutade att skinka och aladåber skulle bäras ut till det något svalare pentryt under det att snaps och sill inmundigades. Skepparen och Hökaren var verkligen sitt esse.

Iskyld Skåne och linjerullad norska akvavit serverades detta tillsammans med källarkalla Tuborg. En s.k. nordisk kombination. Det skålades för i nämn ordning rederi, fosterland och våra absent friends Speciellt den sista kategorin var förbluffande många visade det sig på flaskorna efteråt.

Långvarigt sillbord
Med andra ord, det blev ett långvarigt sillbord, men till slut var vi där. Skinkan, kål, revbensspjäll och övriga godsaker skulle in. Stämning var milt sagt uppsluppen. Skepparen tryckte på ringknappen under matsalsbordet och beställde in resterande härligheter.

Ombord ms Disa julafton 1967 utanför Mombasa. Cerburrus har varit inne i salongen och ställt till full kalabalik.

Ett tjut från pentryt avbryter sorlet i salongen. Dörren till salongen far upp och in kommer Cerberus med raggen rest och förstekocken efter sig. Ja kocken har ingen ragg rest men har kökskniven i högsta hugg . Hunden,något rund under magen, far under bordet för att ta skydd och lyckas då trassla in tassarna i den nedhängande duken. Detta resulterar att resten av sillbordet åker i durken. Lyckligtvis så står dryckjummen på ett annat bord så den klarar sig.

Hunden åt upp julskinkan
För att göra en lång historia kort, Cerberus hade tagit sig in i pentryt under vårt utdragna sillätande och satt i sig av skinkan och aladåberna. Kålen i dess former hade han dock ratat men vad är kål utan skinka.

Det inträffade stärkte väl inte relationerna mellan kocken och hunden. Det rådde, som man säger i större sammanhang, en väpnad neutralitet mellan dem. Jycken gick långa omvägar runt byssan och fick de någon gång syn på varandra så blev det ett morrande och skällande från båda sidor. Skepparen hade nu till kockens förtjusning beslutat att ilandpassa hunden i nästa hamn. Annat skulle emellertid komma emellan.

Fartyget stävade nu mot Port Sudan. Jul- och nyårsfirandet var över och resterande av julmaten efter Cerberus härjningar var uppäten. Erik och hunden tillbringade mesta tiden kring och i poolen. Det var ett ställe som aldrig uppsöktes av kocken så där kände sig Cerberus fredad.

Hajar i vattnet
Vi hade fått order från rederiet att minska farten på grund av att den väntande lasten i Port Sudan ej var klar. Från bryggan hade man de senaste dagarna observerat hajar. I början så trodde vi inte att det var hajar men den karaktäristiska fenan var det ej att ta fel på.

En del ville att vi skulle försöka oss på fiske. Sagt och gjort. Stadiga rep och en gripp införskaffades från Båsen förråd under backen. En rejäl köttbit fick vi från byssan. Kocken föreslog att vi skulle använda Cerberus som bete med det föll ej i god jord. Särskilt Erik protesterade högljutt och ackompanjerade med en spark på kockens smalben. Efter att ha matat hajarna en halv dag så jag man upp. Hajarna var inga lättlurade varelser. Det enda man åstadkommit var att hajarna nu var efter oss hela tiden för att dryga ut fiskdieten.

Hunden och pojken försvunna
En molnig eftermiddag blev det plötsligt full uppståndelse ombord. Erik och Cerberus var försvunna. De var som uppslukade Förhoppningsvis ej av hajarna tänkte jag. Visserligen hade det ej synts till på en dag i böljorna, men man visste å andra sidan ej när de kunde dyka upp.

Fartyget genomletades från för till akter utan resultat. Skepparen hade slagit stopp i maskin och hade fullt schå att lugna ner sin hustru som var övertygad om att Erik fallit i sjön.

Plötsligt kommer förstamaskinisten upp på bryggan där full utkik var beordrad. Han har kommit in i sin hytt. Dörren har varit låst men reservnyckel hade skaffats fram. Ventilerna mot sjön var öppna och gardinerna fladdrade.

På soffan under ventilen ligger en av Cerberus mockasiner. Saken är klar. Erik har med största sannolikhet gått in i maskinistens hytt tillsammans med jycken. Förmodligen har dörren gått lås i tvärdraget och pojken har i panik försökt att ta sig ut genom ventilen och fallit i vattnet. Cerberus har följ efter pojken och rönt samma öde.

Skepparen beordrar 180 graders kursändring samt bemanning av livbåt. Hökaren kommer upp med konjak till skepparens hustru som är fullständigt hysterisk, med all rätt.

PAN PAN PAN

Telegrafisten Jan Höst, SM6VTR, berättar om en dramatisk resa med MS Disa år 1967.

Själv går jag in för att sända PAN PAN PAN Please keep sharp look out for missing person…….

Efter några minuters gång i kontrakurs upptäckes ett flytande föremål i vattnet, ett par hundra meter ut. Full stopp slår i maskin och den motordrivna livbåten sätts i sjön. Sakta närmar man sig föremålet i sjön som är ganska lugn men dyning. Från brygga ser man på livbåtsbesättningens beteende att det är något levande i sjön. Före målet befinner sig väl kanske femtio meter från livbåten då plötsligt något annat dyker upp. Vad det är blir vi snart varse. En haj. Förmodligen en av våra tidigare middagsgäster.

Från livbåten har man också observerat hajen. För att dra uppmärksamheten från det flytande föremålet, vi på bryggan ser fortfarande inte vad det är, så börjar man kasta saker i vattnet för att locka dit hajen. Man lyckas och hajen sätter nu kurs mot livbåten och de flytande föremålen runt denna.

Vi ser nu från bryggan vad det är i vattnet. Cerberus vilt simmande i vattnet mot fartyget. Han känner väl dödsskräck för vad som väntar honom om han ej hinner dit. Hajen är fortfarande cirka hundra meter från oss och hajen cirklar runt dem.
Ett fallrep har hängts ned på utsidan och ner klättrar en fartygsbefälselev.

Hunden räddas från hajen
Hunden är framme vid fallrepet och börjar skälla vilt vilket resulterar att han får den ena kallsupen efter den andra. Plötsligt sjunker han samtidigt som eleven kastar sig i vattnet. Han får upp hunden till ytan som genast kvicknar till och i sin dödsrädsla håller på att dra ned eleven under vattnet. Prentisen har uppenbarligen lärt sig livräddning, ja kanske inte att rädda hundar, men principen är nod den samma, för han lappar till hunden så att den domnar av.

Även förstekocken har nu sällat sig till skaran vid relingen. Antagligen tänkte han, trodde vi, så har äntligen hunduslingen strukit med. Den ligger nu livlös på däck. Tre av mockasinerna lyser gula på hans tassar. Att den fjärde ligger på Förstens soffa, det vet vi redan.

Mun mot mun-metod på hunden
Outgrundliga är Herrens vägar. Vad som far i kockens huvud begriper vi ej. Han kastar sig över Cerberus livlösa kropp och börjar blåsa in luft i munnen på hunden. En hundmun är stor men efter diverse manipulerande med kocksvettraggen runt nosen på Cerberus så upphäver hunden ett jätteskall. Han hoppar ur famnen på kocken och far i väg som en raket. Vi efter, in i inredningen och vidare in i förstemaskinistens hytt.Där står han, då vi hunnit fatt, skällande utanför förstens toalett. Vi öppnar dörren och vem ligger där och sover om inte skepparens son Erik.

Glädjen ombord var inte att ta fel på. Det var många som skulle koras till dagens hjälte. Cerberus, eleven, förstekocken och inte minst folket i livbåten som kommit tillbaka. Skepparen lovade i den allmänna glädjen att Cerberus skulle få stanna ombord upp till Europa. Inte ens förstekocken hade nu längre något emot detta. Att det sedan blev en dyr historia för skepparen är en annan femma.

Slabbkista

Den kallades allmänt för slabben. Någon egentlig kista var det inte, i alla fall inte  i modern tid.Vad som avses är i första hand den skattefria försäljning av sprit och cigaretter som Hökaren ombesörjde. Här kunde man också om Hökaren var lite affärssinnad inhandla khakiställ, Floridavatten (raksprit) och diverse toalettartiklar. Betalningen för det inhandlade skedde genom avdrag på hyran.

Sommartid

Det kunde ju vara bra för ett fartyg som närmade sig hamn att veta huruvida landet i fråga hade sommartid för tillfället. Skepparen bad mig en gång att ta reda på om så var fallet i New York dit vi skulle anlända om ett par dygn.
Sagt och gjort, ung och grön kallade jag upp en amerikansk kuststation och frågade på telegrafi på bästa skolengelska

”Have you Summertime in New York?”

Svaret kom snabbt och lakoniskt ”Oh yes its getting warm and the flowers are blooming”

Jag meddelade kapten nyheten. Av honom fick jag veta att sommartid på engelska heter Summertime , men det amerikanska uttrycket är Daylight savingtime.

SOS

Detta är den internationella nödsignalen på telegrafi. Den består av tre korta, tre långa, tre korta signaler …—…

SOS är inte en förkortning av Save our  Souls, men en bra efterkonstruktion. Det är en distinkt och enkel signal. SOS föregås för övrigt av en alarmsignal bestående av tolv fyra sekunder långa signaler. Denna är avsedd att starta en alarmsignalmottagare som sedan varskor telegrafister till sjöss och på kuststationer att nödtrafik är på gång.

Splice the mainbrace

Ett uttryck för uppskattning när man gjort något bra. Speciellt under segelfartygens tid. Idag är det en skämtsam uppmaning att ”Hyfsa glasen” eller att ta ett järn.

MS Disa.