Sjömansspråket:
Spärren och Mannen som trodde han var neutral

Posted by Erik SM7DZV on 10 oktober, 2017 in Nyheter |
(#16. 2017-10-10)

 

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan Hösts, SM6VTR, dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

Dagens avsnitt handlar om spärren och om Mannen som trodde han var neutral. Den senare berättelsen har varit publicerad i Svensk Sjöfarts Tidning 23/1992.

Spärren

Under andra världskriget förlorade cirka 1200 svenska sjömän livet genom krigshandlingar och 600 000 bruttoton gick förlorat. Den svenska handelsflottan delades upp i två delar. Den ena låg innanför spärren i Skagerrak och lades upp eller användes i trafik bland annat mellan Sverige och Tyskland/Belgien/Holland. Den delen av flottan som stängdes ut genom Skagerrakspärren bestod till stor del av linjefartyg och en del av dessa gick i tjänst för allierade.

 

Jan SM6VTR
FOTO © Erik SM7DZV

Som sagt många svenska sjömän fick sätta livet till och många av de som klarade livhanken fick psykiska skador och inte så få blev alkoholiserade på grund av de mardrömsliknande händelser och den tillvaro de fick uppleva.

Minsprängd tre gånger
En svensk timmerman berättade under en av sina periodiska fyllor, som han hade ombord, att han blivit minsprängd eller torpederad tre gånger. Första gången hade de lyckats få en livbåt i sjön och kunde ta sig i land med den. Han reste tillbaka till Sverige och mönstrade på ett annat fartyg.

Utanför den holländska kusten gick man åter på en mina. Som en av de få överlevande hade han hamnat i det iskalla vattnet. Han lyckades kravla sig upp på en klockboj. På den satt han frysande hela natten. För att få tyst på klockan som höll på att driva honom till vansinne med sitt klämtande försökte han med fötterna hålla fast klockkläppen. Där satt han fastklämd och nästan ihjälfrusen då morgonen grydde och en tysk patrullbåt fann honom.

Två gånger i tyska fångläger
Tre månader senare, efter en tids internering i tyskt fångläger, blev han med svenska konsulatets hjälp repatrierad till Sverige och Göteborg. Efter en månads återhämtning hamnade han ånyo utanför Holland. Svårt skadad efter en torpedering en söndagsförmiddag och liggande i en livbåt, lyckades han och fyra andra ta sig iland osedda. Gömda i ett skjul på stranden upptäcktes de efter ett par dagar av en tysk vaktpost. Nu blev det sex månaders fångläger innan han fick återvända till Göteborg.

Jag träffade honom i mitten på sextiotalet och då och då drabbades han av sina minnen och försjönk under ett par dagar i alkoholens drömvärld. Ombord anklagad av ingen.

Många personer som hade seglat både utanför och innanför spärren träffade man. Här kommer historien om en av dessa utanför.

Mannen som trodde han var neutral

Illustration i Svensk Sjöfarts Tidning till Jan Hösts artikel Mannen som trodde han var neutral.

Honom träffade jag första gången i Antwerpen. Vi låg där i november i mitten på sextiotalet med Brodinaren ms Disa. En kväll vid sextiden stegade Arnold Lindström in i mässen och presenterade sig. Han var en av de många svensktalande finnar som seglade i svenska båtar på den tiden. Arnold sa inte mycket den första tiden ombord, men efter några veckor på värmen längst den afrikanska östkusten började han tina upp och pratade då och då om sig själv.

Till sjöss som 15-åring
Andren, som han kallades ombord, hade gett sig till sjöss vid femtonårsåldern och var nu i slutet på de femtio. Således hade han tillbringat mesta delen av sitt liv till sjöss. Han hade gått ett år på sjöbefälsskolan i Helsingfors och läst in en maskinistexamen. Under detta år hade han också hittat sin Liisa-Maja med vilken han hade gift sig. Därtill, som han utryckte det, varit nödd och tvungen. Sedan hade hans hembesök varit ganska sporadiska men i alla fall tillräckligt många för att starkt bidra till att utöka den finska befolkningen avsevärt.

Liisa-Maja sparade hyran och köpte hus på landet
Arnold hade alltid gillat svenska båtar, kanske i första hand för att hyran varit någon hundring mer i månaden än i finska. Det mesta av hyran hade han regelbundet vidarebefordrat till sin Liisa-Maja via dragsedel varje månad. Huruvida de två älskade varandra framgick aldrig av Arnold berättelse, men han kände i alla fall moralisk skyldighet mot sin familj så pengarna dök upp regelbundet hos hustrun.
Detta resulterade att kvinnan genom ett idogt sparande och gnetande kunde tillsammans med barnen flytta ut i ett litet hus på landet.

Pakt mellan tyskland och Finland
Åren gick, Arnold seglade och hustrun tog hand om hyran och familjen. Så en dag fick en f.d. österrikisk korpral för sig att han och hans gelikar behövde mer livsrum. Han startade och fullföljde den största katastrof som världen hittills skådat. Ett resultat av denna galenskap blev bl.a. att Finland och Tyskland ingick någon slags pakt. Kriget tog snart ordentlig fart. Arnold befann sig som vanligt till sjöss och utanför den s.k. spärren. Några månader tidigare hade han mönstrat på ett av Svenska Amerikalinjens fartyg som trafikerade traden USA-England. Att ta sig till Sverige eller Finland vid denna tidpunkt var så gott som omöjligt. Och inte kände Arnold någon större längtan att komma hem heller för den delen.

Sov med livvästen på
Sjömännen hade dessutom blivit lovade riklig belöning av både svenska regeringen och rederi så för Arnold del fortsatte livet som vanligt. Visserligen sov man med livvästen på för att ha en liten chans att rädda sig då de tyska ubåtarna satte in sina attacker mot konvojerna. Bortsett från några smärre missöden då och då, som han uttryckte det, så gick livet sin gilla gång ombord. Då man kom iland söp man väl lite extra och rumlade om med flickorna och man var ett sammansvetsat gäng och trivdes.

Radiomottagarna plomberade
Till sjöss var informationen om kriget dåligt. Radiomottagarna var plomberade av de brittiska myndigheterna och de luckor i informationen om vad som egentligen försiggick på landbacken och till havs, bidrog väl till att Arnold ej visste att tyskarna och finnarna ingått en pakt. Vad som hände var i alla fall detta.

Tysk-Finska pakten gjorde Arnold till Englands fiende
En dag i Liverpool kom immigrationsmyndigheterna tillsammans med polisen ombord och hämtade Arnold. Arnold hade genom den finsk-tyska pakten blivit fiende till Storbritannien . Detta var Arnold helt ovetande om, han som älskade allt brittiskt –  inte minst Clary, en rödhårig engelska, hade bidragit till detta.

Internerades i Skottland
Anyway – Arnold förhördes av britterna och det konstaterades att han uppenbarligen var fiende till det brittiska samväldet. Man beslutade att han skulle interneras i ett läger uppe i Skottland. Detta kom emellertid till tidningarnas kännedom där Arnold framställdes som en av alla krigshjältar som bidragit till Englands försörjning.  Hjältar är något som britterna älskar, så myndigheterna vek sig och beslöt istället att Arnold skulle skickas till en bondgård som dräng och där skulle den engelska bypolisen hålla ett öga på honom.

Sjömannen blev svinaherde
Arnold blev nu kanske inte ”En sjöman till häst” utan snarare ”En sjöman till gris”, han blev nämligen svinaherde. Gården eller grisfarmen låg några mil utanför Birmingham i ett vackert landskap med kyrka, pub och annat som hör till livets nödtorft. Ja, man skall väl inte beskylla Arnold för att han sprungit ned kyrkans dörrar men på puben kända han sig å andra sidan mera hemma. Tillsammans med bypolisen, som skulle övervaka honom, klämdes det ned en och annan pint of bitter efter dagens grisjobb. Bybefolkningen stod ofta för betalandet av drickat då ersättningen för grisbevakningen var ganska ringa.

Lärde sig den lokala dialekten
En sak lärde sig Arnold under tiden, utöver allt om grisar, och det var det talade engelska språket. Ja man kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att det var the Queens English, men det var språket som talades i trakten.

Månaderna gick och Arnold blev som det exotiska inslag han utgjorde i trakten, populär inte minst bland kvinnorna, stor och blond som han var. En bidragande orsak till hans popularitet var väl också att den större delen av manfolket var ute och slogs som ökenråttor eller sjömän.

Började längta till havet igen
Just det där med sjömännen och breven som kom hem till kvinnorna från när och fjärran, späckat med sjöfolksvokabulär, som Arnold fick ta del av ibland, gjorde nu efter många månader iland att han fick en våldsam längtan till havet.

Fick mönstra på en bogserbbåt
Relationerna mellan Arnold och bypolisen hade utvecklats till riktig sympati och vänskap. Efter en kväll på puben med några pints så frågar Arnold om inte polisen kunde hjälpa honom att i alla fall komma närmare havet och i bästa fall få mönstra på någon brittisk kustångare. Polisen förstod var en sjöman skall vara, så efter ett idogt skrivande till Emigration och Admirality så kom det en dag ett brev att Arnold skulle få mönstra på en brittisk bogserbåt. Båten visade sig trafikera farvattnet runt Felixstowe i första hand.

Arnold skulle alltså få återvända till sitt rätta element tack vare bypolisens enträgna bearbetning av myndigheterna. Pass och sjömansbok hade han visserligen ej återfått, men ett intyg från myndigheterna att han skulle mönstra på hade han med sig. Under sina resor mellan Staterna och England hade han lagt grunderna till det engelska språket och tillsammans med den birminghamska rotvälska han hade lagt sig till med så lät han nu som den engelska grisfarmare han förväntades vara. Ingen ombord ifrågasatte öppet hans brittiska nationalitet. Det fanns så mycket underligt folk under kriget i den brittiska handelsflottan så man reagerade inte över en mer eller mindre.

Arnold som var en duktig yrkesman fick snart ordentligt fart på tuggens gamla maskineri och blev accepterad ombord. Månaderna gick och Arnold stortrivdes ombord. Ibland besöktes man av polisen som fortsatte att hålla ett öga på honom, men diskreta som de var så förstod besättningen ej varför.

D-dagen närmade sig
Bristen på tillgängliga bogserare gjorde att man emellanåt var ganska långt nere på den engelska sydkusten. Kriget hade nu pågått några år och D-dagen närmade sig. På order från högsta krigsministeriet skulle så en dag allt tillgängligt flytetyg samlas i de sydengelska hamnarna. Detta för att tillsammans med brittiska marinen skeppa över brittiska och amerikanska soldater till Frankrike.

Bogserbåten till Dover
Arnold låg vid denna tidpunkt med sin bogserbåt ända nere vid Dover och snabbt skulle det gå, så den brittiska pappersexercisen hängde ej riktigt med vad Arnold anbelangar.

Så en dag upptäcker Arnold att han befinner sig i en minst sagt prekär situation. Bogserbåten är på väg till Frankrike med cirka femtio engelska soldater ombord. Dessa är sjösjuka och förbannade på att man ej kunnat ordna ett ordentligt fartyg till dem. Arnold blonda kalufs och icke speciellt brittiska utseende väcker nu en viss misstänksamhet ombord bland soldaterna.

Blev alle man djävul
Det har nu gått upp ett ljus för Arnold att han är alle mans djävul. Hans land är lierat med tyskarna och själv är han ombord på en brittisk båt för att indirekt strida mot sina ”egna”.

Vad skulle hända om han blev tillfångatagen av tyskarna? Eller i andra fallet om de ombordvarande engelsmännen upptäcker att han är deras fiende in spe. Vem skulle hinna först?

Frågan blev nu aldrig aktuell. Så som i allt annat som sker på jorden hade också här vår Herre ett finger med i spelet. Utan att ha blivit avslöjad av engelsmännen, och efter att ha lämnat den brittiska truppen på grunt vatten på den franska kusten så blev det ”Full speed ahead” tillbaka till de brittiska öarna.

Granatsplitter i ändalykten
Halvvägs över kanalen träffades emellertid bogserbåten av en förlupen salva. Huruvida denna kom från de allierade eller tyskarna blev aldrig klarlagt. För Arnolds del blev resultatet ett granatsplitter i ändalykten.

Arnold fick tillbringa veckorna fram till att invasionen var över liggande på magen på Royal Hospital i Brighton. Där identifierades han åter av de brittiska myndigheterna.
Dessa kom nu åter i dilemma. Skulle han interneras eller få återgå som grisfarmare – han hade ju ända gjort sitt jobb för nationen. Till slut kom ett brittiskt ljushuvud på att man kanske skulle sända honom till Finland.

Skickades tillbaka till Finland – där tyskarna väntade
Sagt och gjort efter många irrfärder bland annat över Petsamo hamnade han så äntligen i Finland. Arnold bekymmer med engelsmännen var över. Nu väntade nya. Denna gång med de finska, men det han Arnold aldrig berätta innan vi skildes.

Faximil ur Svensk Sjöfarts Tidning
Mannen som trodde han var neutral. Faximil ur Svensk Sjöfarts Tidning 1992, nummer 23. Klicka för PDF: Mannen som trodde han var neutral

Print Friendly, PDF & Email

Copyright © 2014-2018 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com