Sjömansspråket:
Från navigering
till en mycket speciell bröllopsnatt

Posted by Erik SM7DZV on 25 december, 2017 in Nyheter |

(#17. 2017-12-24)

Vår artikelserie fortsätter i dag med ett nytt avsnitt ur telegrafisten Jan Hösts, SM6VTR, dokumentation av sjömansspråket, från A till Ö, ”innan allt hamnar i radioskugga”.

Dagens ytterst läsvärda avsnitt går från sista posten på S – stånd, som handlar om navigering, fortsätter med livet ombord på en tanker samt avslutas med berättelsen om gnistens egen ytterst annorlunda bröllopsnatt i Genua.

Efter detta avsnitt finns det bara en handfull bokstäver kvar i Jans sjömansspråksalfabet.

 

Stånd

Fartyg är utrustade med mekaniska skeppskronometrar och dessa är i första hand ett navigationshjälpmedel. Dagligen kontrollerade man mot någon tidsignalsändande radiostation, typ Honolulu eller Rugby, hur mycket kronometern hade dragit sig och antecknade detta i en loggbok.

Detta kallades att ta ståndet. Det hela ingick i solståndstagandet med sextant.
Andra stånd kunde förekomma ombord, men dessa antecknades aldrig.

Tankfart

Den gamla tjugotusentonstankern stånkar sig igenom Sydatlantens dyningar. Svart rök från skorstenen skingras av fartvinden och vid horisonten kan man fortfarande skönja konturerna av Fernando Poo, en liten trist plats där man för några timmar sedan lastat artontusen ton västafrikansk råolja.

Slask från hamnen dumpades i havet
Hettan är tryckande, inte minst i hytterna som saknar luftkonditionering. Ett gäng fiskmåsar – luftens råttor – hänger fortfarande med, uppmuntrade av de stora tunnor som hänger akterut och som fyllts till brädden av slask av de etiopiska uppassarna under hamnbesöket. Snart skall tunnorna tömmas i sjön och odören skall sluta sprida sig in i de aktra manskapshytterna.

Skepparen på styrbords bryggvinge
Klockan är tolv på dagen och ute på styrbords bryggvinge står skepparen och försöker ta solhöjden, mest för skojs skull kan man förmoda. Endast iklädd ett par khakishorts och blå pisstoflor och den stora illröda magen lysande liknar han mest en nyligen anländ turist till Mallorca. Solens strålar reflekterar i fartygets vita överbyggnad träffar honom i ögonen och förstärker hans kroniska bakfylla.
Genom dörren till radiohytten hörs det eviga pipandet av morsesignaler från fartyg och kuststationer från när och fjärran.

Hallaren bound Lagos
Gnisten med fötterna på bordet sitter avspänt och lyssnar förstrött men plötsligt spetsar han öronen då han svagt i bakgrunden hör en svensk anropssignal.
–    Förmodligen en transare, tänker han och kikar i listan.
–    Jo jo mensam, det är Hallaren bound Lagos, får han veta då han tjuvlyssnat på trafiken med Nigerias kustradiostation.

Nere i befälsmässen bjuder Hökaren på veckans lapskojs med rödbetor och stekta ägg därtill. Den store etiopiske uppassaren lufsar runt i sina mohammedbrallor och dukar av. Flintskallig och med stora tatueringar i ansiktet där svetten rinner ned ger han ett exotiskt intryck bland de europeiska befälen.

Luver – tidigare i nazistiska flottan
Vid ena frontändan av bordet sitter den sextioårige förstemaskinisten Luver med sitt evinnerliga illaluktande var, rinnande ur örat. Han, en före detta maskinist i den dåvarande tyska nazistiska flottan, som nu dragit sig tillbaka till svenska båtar för att slicka sina sår. Ja inte bokstavligen för man hoppas. Var han politiska tillhörighet fanns under kriget råder det inget tvivel om. Han hatar nämligen att vad svarta och icke vita är och gör livet surt för alla svarta ombord. Själv har han trots sin ålder en kalufs svart som korpens fjäderdräkt.

Träffades av brittisk bomb
Hur skadan i örat uppstått har han dragit för så gott som alla ombord vid ett flertal tillfällen, utan att få några större sympatiyttringar från någon av oss.
En brittisk bomb hade träffat fregatten han hade varit mönstrad på. Den hade spräckt trumhinnan på ena örat och gjort honom stendöv på detsamma och såret kunde inte läkas. Han sinnelag hade tyvärr inte förändrats.

Johannesen från Kristiansand – förlorade tre fingrar i kamp med en val
På den andra sidan bordet sitter överstyrman Johannesen. En lång och senig norrman från Kristiansand. Även han i sextioårsåldern. En man som tillbringat många år till sjöss på sin jakt efter valar innan han hamnade på oljetraden.
Hur många valar han tagit av daga fick vi aldrig veta, men för hans del var det mest bestående en förlust av tre fingrar på vänster hand då han fick den i beknip under en vals dödskamp.

Hökaren – En rödhårig dansk
Hökaren är stor och fet som sig bör.  Hans röda hår står rätt upp och ger honom ett nyskrämt utseende.  Att han är dansk gör inte maten sämre.

Chiefen en skånsk prototyp
Chiefen, som för tillfället gör befälsmässen den äran, är fördomen om skåningen personifierad, prototypen, det vill säga välgödd och dryg. Att han dessutom inte släppte en människa in på livet förstärkte hans image som översittare.

Gnisten – dryg som fan…
Gnisten, med endast ett par år till sjöss, det är jag, skåning men inte särskilt fet, snarare tvärtom, men dryg som fan, tror jag.

Bara tre svenskar ombord
Ja det var en brokig samling och året var 1961. Skepparen, Gnisten och Chiefen var den enda svenskarna ombord. Resten av befälet var européer. Manskapet var till största delen etiopier och nästan alla med det klingande namnet Mohammed. Det var även för mig svårt att skilja utseendemässigt. Det gjorde inte saken lätt då de i hamnar skulle kvittera ut sina pengar.

Mary Billner var på väg till Genua med sin olja och resan beräknades ta fjorton dagar med bunkring på Teneriffa.

 

Fästmön väntade i Sverige
Hemma i Sverige gick min fästmö och väntade på livstecken från sin blivande man. Vi hade lämnat Liverpool tre veckor tidigare och vid det sista telefonsamtalet innan avfärd kommit överens om att gifta oss. Giftermålet skulle ske i första europeiska hamn och nu hade vi alltså fått redan på vilken det skulle bli.

Planerade bröllop tillsammans med Göteborg Radio
Det var alltså bara att sätta igång att ringa och planera det stundande så gott det lät sig göra genom den fullbelagda etern. Kvällarna var bäst och mycken tid tillbringades i radiohytten för att diskutera arrangemanget och killarna på Göteborg Radio deltog med liv och lust.

Huvudvärk och dålig aptit
Dagarna gick i hettan och närmade oss sakteliga Medelhavet. Jag hade drabbats av en ihållande huvudvärk och tappat aptiten och blivit smalare än vanligt. Skepparen trodde att det berodde på nervositet inför det stora steget, som han uttryckte det, men själv hade jag mina dubier.

Ett dygn eller så innan ankomst till Genua satt vi en kväll inne hos försten och spelade schack då vi hörde ett krafsande på dörren. Klockan var väl bortåt halv elva så de flesta hade törnat in. Vi tittade frågande på varandra.

–    Va fan va de för ett spökljud, sa Försten och reste sig från fylleslafen.

Han får upp dörren och där nedanför ligger en av våra mörkhyade skeppskamrater. Han är nu grå i det tatuerade ansiktet och på gränsen till medvetslöshet. Byxorna och skjortan är nedblodade och längst vägen där han krupit finns en lång rännil av nästan svart blod.

“Gutten är ju  knivstucken”
Han har tydligen drabbats av ett akut blödande magsår är min första tanke.
Vi släpar in honom i Förstens badrum och drar av hans vida brallor.
Mitt i magen ur ett sår pulsar blodet ut.
–    Det kallar jag för magsår, säger jag tyst för mig själv i ett försök till galghumor.
–    Här är det allt tal om något annat. Gutten är ju knivstucken., fräser Försten bistert.

Försten visste säkert vad han talade om. Han hade nog sett det mesta sedan sin tid som valfångare. Säkert inte bara uppsprättade valkroppar. Vi varskor skepparen det inträffade och samtidigt så kommer Hökaren in.

Tillsammans lyckas vi bära upp Mohammed till sjukhytten. Ett tryckförband läggs över magen för att stoppa det värsta blodflödet och en morfinspruta i låret för att dämpa smärtan är allt vi kan göra för stunden.

Efter några radiosamtal med Medic i Rom kompletterar vi det hela med några hopdragande klipps. Detta tillsammans med några böner till Allah från hans landsmän så får vi invänta morgonen.

På morgonen kvicknar uppassaren till liv igen och vi försöker få ur honom vad som hänt. Karlen är totalt uppskärrad och vi får inget vettigt ur honom. Ganska klart verkar det emellertid att någon stuckit honom med en kniv eller liknande. Men vem vet han ej, eller så vågar han inte säga det.

Framme i Genua
Vid middagstid ankrar vi upp på redden utanför Genua. Staden ligger vackert och i diset kan vi urskilja den berömda waterfronten med sina barer och andra förlustelseställen. Ombord kommer nu polis, läkare och vår agent och inte minst min blivande hustru. Uppassaren förs iland och polisen gör några krampaktiga försök att utreda vad som hänt, men ger snart upp och försvinner igen.

Fästmön väntande på kajen
Det blev ett glatt och känslofyllt återseende med min fästmö. Allt med vigseln var ordnat. Den skulle ske klockan tolv dagen efter på rådhuset. Hon hade anlänt ett par dagar tidigare och väskor och annat var kvar på hotellet. Andrestyrman en bergensare skulle vara vårt vittne till vigseln på rådhuset och därefter skulle vi åka till norska sjömanskyrkan för att få det hela bekräftat av den dåvarande svenske pastorn där.

Vi bestämde oss för att tillbringa kvällen på restaurang och Andren skulle följa med. Skepparen hade bedömt ankarplatsen säker så det var inga problem för oss att gå iland.

Allt klart för vigseln
Efter mat och några glas vin på Bella Mare skulle min blivande åka tillbaka till hotellet där jag skulle hämta henne på morgonen. Bergensaren tyckte att han gjort sig förtjänt av ytterligare några glas efter en lång sjöresa så han försvann i natten i riktning waterfronten efter ivrigt försäkrat oss om sin närvaro i god tid till vigseln.
På morgonen vaknade jag i hytten klockan åtta. Det var alltså gott om tid. Speedboaten skulle hämta oss vid tiotiden. Jag duschade och satte på mig uniformen i lugn och ro.
Bröllopsvittnet försvunnen
Den senaste tidens huvudvärk fortsatte att mala och jag kände mig allmänt kymig. En släng av feber hade jag nog också. Efter frukosten gick jag ut på däck för att se om andren var redo för sin uppgift men han stod ej att finna. Försten hade fått ta hans törn och var förgrymmad på sin landsman.
–    Den jävla gutten ligger väl och trynar hos nått fnask, fräste han.
Klockan gick och ingen andrestyrman syntes till. Jag började bli smått nervös när tiden rann iväg och speedbåten låg långsides och guppade i dyningarna.

–    Ok Sparks, jag följer med dej som vittne. Det skall väl snart vara överstökat. Trean tar vid under tiden, sa Försten med en blinkning.

Vi kom iland på kajen och fick tag i en taxi och sedan bar det iväg till hotellet.

Glömde köpa brudbukett
–    Jäklar, sa jag, blommor, jag har lovat att köpa en brudbukett.

–    Vi försökte få taxidrivern att köra till en blomsteraffär men han begrep
inget. Vi stoppade på ett torg där man sålde grönsaker och blommor.

–    Jag fixar det där, sa Försten och stack iväg på sina långa ben.

Ett par minuter senare var han tillbaka med en jättebukett i famnen. Röda rosor skulle väl passa antog vi.

–    De här får duga, sa han, blommor är blommor. Jag har aldrig varken förr sekler senare sett maken till rosor. Men det var ett fel. Stjälkarna var ungefär en meter långa så det var med ett visst besvär vi fick in dem i taxin.

–    Herre gud, tänkte jag, Hon kommer att smälla av när hon får se dem.
Men här var det ingen tid för blomsterbeskärning inte. Efter en stunds irrande med taxin på smågatorna lyckades vi till slut hitta hotellet. Klockan hade hunnit bli nästan tolv så ont om tid var det.

Blivande bruden uppjagad
Den blivande bruden, något uppjagad, står och väntar utanför hotellet under allmän besiktning av något förvånade genuabor. Det blir gasen i botten och två minuter efter tolv kliver vi ur taxin utanför rådhuset.

Utschasade stapplar vi uppför rådhustrappan som är femtio meter lång. Bruden först med lång slöja, höga klackar och en vit tjusig klänning och med enmetersrosorna i famnen . Efter sig två uniformsprydda uppjagade nordbor hack i häl. Det var en syn för gudarna.

Historiskt brudpar
En genuabo som arbetade på svenska konsulatet hade hjälpt till med alla formaliteter. Han möter oss på trappan och på vägen in väser han i mitt öra att det är första gången i Genuas historia som ett icke-katolskt och dessutom utländskt par fått tillstånd att gifta sig i Rådhuset. Som han sedan fortsatte att uttrycka det under språngmarschen in; hans eget bröllop hade varit ” a piece of cake” – jämfört med krånglet han hade haft med vårt.

Ceremonin – Klar på fem minuter
Ceremonin, en riktig västgötaklimax, var över på fem minuter. En svartklädd figur läste några meningar på italienska, sedan skrev vi våra namn på ett papper och så var vi gifta. I den norska sjömanskyrkan var det hela överstökat på en kvart. En kopp fika och sedan bar det iväg till fartyget.

Frossa och hög feber
På kvällen hade skepparen ordnat lite festligheter ombord med befälet och folk från konsulatet. Allt var trevligt så när som på min tilltagande huvudvärk. Klockan nio på kvällen drog vi oss tillbaka till hytten för jag kände mig allt sämre och började få frossa.

Hustrun tittade bekymrat där jag låg nedbäddad i kojen och skakade av feber.
En timma senare är jag på väg iland efter ordination av en tillkallad läkare. Hustrun är med och på kajen står ambulans och väntar för färd till sjukhus.

Hämtades med ambulans
Det är ganska sent då vi äntligen är framme vid något som heter Evangeliska Hospitalet. Ut kommer några sjukvårdare och möter. De får ned mig på en bår och säger till min hustru att åka tillbaka till båten på redden.

Dålig är jag och illa mår jag men då jag hör att de tänker skicka iväg henne i natten utan möjlighet att ta sig ombord så får jag ett utbrott. Jag börjar i mitt febriga tillstånd, fäkta med armarna och skälla på en minst sagt rådbråkad italienska. Resultatet blir att fyra vårdare hoppar på mig och kör en spruta i baken genom byxorna så att jag tuppar av mitt i en mening.

Inte den bröllopsnatt man tänkt sig
På morgonen vaknar jag. Samma envetna huvudvärk finns kvar. Jag tittar mig omkring och ser att jag ligger nedbäddad i en säng i en stor sal. Runt omkring mig i sängar ligger ytterligare ett tjugotal personer. Så upptäcker jag en figur längst ned i salen sittande på en pinnstol – min hustru. Där har hon suttit rätt upp och ned en hel natt.

Ja inte blev det den bröllopsnatt vi tänkt oss.

Knivskurne skeppskamraten i sängen bredvid
I sängen bredvid ligger skeppskamraten Mohammed nysydd och fin och skiner med hela det blanksvarta ansiktet då jag tittar på honom.
Hans replik glömmer jag inte i första taget.

–    Did he stab you too, boss? frågar han och pekar menande på min mage.

Jag skakar på huvudet, förstår vad han avser men vänder mig nu mot min fru som kommit fram till sängen.

–    En sån natt, började hon, dom hade tänkt att kasta ut mig mitt i natten och inte ett ord engelska förstod dom heller. Lyckligtvis hade personalen kommit på bättre tankar. Sjukhuset drevs i kristen regi och kärleken hade väl segrat till slut. Även om vi inte var katoliker.

Svensktalande nunna
Framåt dagen mötte vi en överraskning i form av en svensktalande nunna. Ja hon var dessutom svenska så det var inte så konstigt. Hon var anställd som sjuksköterska. I vilket fall som helst denna fantastiska människa lyckades fixa ett eget rum för oss. Min nyblivna fru får en egen säng samt mat och allt. Dagarna tillbringade nu, då tillfällen fanns, den svenska nunnan och min hustru tillsammans på stan.

Troligen malaria
Vad jag hade drabbats av blev aldrig riktigt klarlagt. Tre sprutor om dagen fick jag och huvudvärken försvann så sakteliga tillsammans med febern. Läkarna misstänkte att jag fått en släng av malaria.

Måltiderna på sjukhuset var fantastiska. Speciellt kvällsmaten en tre rätters och till detta en flaska vin per skalle. Jag började må som en prins och krafterna var tillbaka, särskilt efter vinet.

Krafterna tillbaka
En afton, efter avslutat fruktdessert intagen i respektive säng beslutade jag att pröva de återvända krafterna. Lång avhållsamhet och nygifta som vi var så behövdes det inte mycket. Tre snabba steg och så ligger jag i hennes säng.

Knappt tio sekunder hinner jag ligga förrän ett himla springande hörs i trappor och korridorer och högljudda kvinnoröster i falsett närmar sig vår dörr.

–    Brinner det eller vad står säger vi, och jag far som en vessla tillbaka till min säng.

Dörren slängs upp och in stormar en mindre här av svartklädda nunnor med övernunnan i spetsen och börjar gapa och skälla. Det var inte många ord vi begrep, hustrun kröp under täcket, men deras pekande och gestikulerande var tydligt nog.

Insyn från nunnornas personalmatsal…
Vårt rum, såg jag senare, visade sig ligga mittemot nunnornas matsal. Där hade gardinerna alltid varit fördragna. Men så ej i kväll. Succén var fullständig – räfs och rättarting.

“I have been told, sir, that you are improving”
Morgonen därpå kommer min läkare in. En humoristisk man i fyrtioårsåldern med glimten i ögat.
–    I have been told, sir, that you are improving, sa han medan han sneglade
på min hustru.

Utskriven och hemskickad med tåg
Dagen efter blir jag utskriven, satt på tåget till Milano för vidarebefordran till Svedala.

Maskinisten försvann
Efter fortsatt sjukledighet i hemmet slår jag en dag upp morgontidningen och ser en liten rubrik. ”Maskinist försvunnen på svensk tanker. Brott befaras”

 

Print Friendly, PDF & Email

Taggar:,

Copyright © 2014-2018 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com