HRO från 1941 — “Vraket” som blev
radioshackets mest värdefulla klenod

Posted by Erik SM7DZV on 11 augusti, 2018 in Nyheter |
Uppdaterat 2018-08-12: Rättat korrekturfel.

Elektronrörsspecialisten och mirakelmannen i Tranås, Bruno Karlsson SM7HKM.
Här med HRO-mottagaren från 1941, efter fullbordad restaurering sommaren 2017.
Foto ©  Erik SM7DZV

— Av Erik SM7DZV —

— Det här är nog det värsta vrak jag någonsin sett.

Det var inga som helst omskrivningar, när Bruno SM7HKM hade lyft på locket och tittat under chassit på den gamla HRO som jag lämnat honom och frågat om han kunde tänka sig att “titta till”.

Det Brunos erfarna blick noterade var ett stort antal nödreparationer, han såg ett nätaggregat där likriktarröret bytts ut mot ett luftbygge med dioder från tidiga färg-TV apparater. Bortsett från att nätaggregatet såg ut att vara bortom all räddning fanns i mottagaren också mängder av rost och oxideringar som på intet vis förhöjde det visuella intrycket eller på något sätt antydde att det skulle gå att få liv i den gamla klenoden.

För mig: En oersättlig mottagare
För mej var den gamla mottagaren oersättlig. Den hade tillhört och använts av Nisse, SM7BYB, “Bybben” Qvarnstrand i Nybro. Nisse var ett föredöme för amatörradion och min vän under flera årtionden. Mitt första möte med just denna mottagare finns etsat i mitt minne.

“Den kanske kan pryda någon hylla”
När Nisse Bybben gick ur tiden i början av 2014 hjälpte jag hans dotter Helén att sälja användbara radioprylar. Jag berättade för Helen om mitt första besök hos Nisse och mitt minne av den gamla mottagaren med den klockrena telegrafitonen.

— Ta den och behåll den, svarade Helén. Du kan kanske ha den som prydnad på någon hylla.

 

Brunos bild av radiomottagaren efter rengöring och översyn.

Stod i ouppvärmt förråd
Så blev det. I tre år stod radiomottagaren i mitt ouppvärmda förråd på Öland. Inte blev rostskadorna bättre av den förvaringen. Tanken på att försöka få liv i den ville inte riktigt försvinna. Till slut passade jag på att fråga Janne SM5SUH om han skulle kunna tänka sig att se vad som skulle kunna göras. Men Janne avböjde:

— Den som jag tror är bäst på rörstationer här nere, är Bruno i Tranås, SM7HKM. Fråga honom, föreslog Janne.

Bruno lovade “titta till” mottagaren
Bollen var i rullning. Jag lyfte luren och ringde. Bruno lovade att titta på mottagaren. Han höll just då på att göra i ordning radiohytten på den gamla motortorpedbåten T38 som fanns på Karlskrona Örlogsvarv. Du har ju närmare till Karlskrona än till Tranås menade Bruno. Så blev det. Jag åkte till Karlskrona, träffade Bruno och lastade över grejerna i hans bil.

“Det värsta vrak jag sett”
Det var ett par dagar efter det som han ringde mig första gången:

— Det här är värsta vrak jag sett.

Ett sådant omdöme från en person med Brunos erfarenhet går inte att ifrågasätta eller argumentera emot. Men vi kom i alla fall fram till att Bruno skulle se om det fanns någon möjlighet att få någon sorts liv i apparaten.

Sladden från radiomottagaren till det externa nätaggregatet var avhuggen med stämjärn, slätt efter baksidan av apparatens chassi. Här fanns inte mycket hopp att hämta, men Bruno lirkade fram sladdstumparna och kopplade rätt spänningar på sladdarna. Efter ett par dagar kom det ett telefonsamtal:

Fick ljud i AM-läge
— Nu har jag ljud i AM-läge, berättade Bruno. Men beatoscillatorn fungerar inte. Det går inte att ta emot telegrafi eller SSB. En vridkondensator i beatoscillatorn var helt kvaddad.

Nåväl. Bra, men knappast något att börja jubla högt över. Några dagar senare kom ett nytt telefonsamtal:

— Nu har jag reparerat beatoscillatorn. Nu fungerar den på telegrafi också.

Nu började det att bli intressant. Vad fanns det egentligen att göra. Gick det över huvud taget att få mottagaren i användbart skick?

Fanns det reservdelar och rör?
— Ja helt omöjligt är det nog inte, menade Bruno. Men det är nog ändå lugnast att vi försöker ta reda på vad som är helt kört och om det finns reservdelar och rör som kan ersätta det som inte fungerar.

Mottagaren klar
Bruno kollade vidare. Tre eller fyra radiorör skulle behövas, rost och oxider rengöras och ett antal kondensatorer skulle behöva bytas. Restaureringen fortsatte och Bruno fann och rättade till ett glapp i den avancerade mikrometerskalan för frekvensinställning. Spollådorna för frekvensinställning behövde också kvalificerad handpåläggning. Men till slut fungerade mottagaren.

Högtalare från SM7GTD
Då återstod två saker: Högtalarlådan och nätaggregatet. Högtalarlådan var original men själva högtalaren passade inte till mottagaren, Bruno nämnde problemet för sina kamrater i Höglandsringen. John SM7GTD bidrog med en tiotums högtalare av rätt tillverkning. Högtalaren satt i en gammal radiogrammofon som skulle skickas till återvinningen. Den passade perfekt. Kostnad: noll kronor och tack ska du ha.

Transformatorn fungerade
Nu återstod det svåraste. Ett nätaggregat gick inte att uppbringa, vare sig i Europa eller USA. Bruno bestämde sig då för att ändå se om den mycket medfarna transformatorn kunde ge de spänningar som krävdes. Han isolerade av kablarna, anslöt 230 volt och mätte. Jomenvisst. Transformatorn fungerade. Kopplingsschema fanns. Det handlade bara om att skaffa fram ett nytt likriktarrör och bygga efter schemat.

“Bybbens” HRO återuppstånden
Till slut var allt klart. Nisse Bybbens gamla HRO hade återuppstått ur tystnaden. Med ett undantag har allt fungerat klockrent under det år som gått sedan jag hämtade hem den från Brunos radioverkstad i Tranås. En dag var mottagaren helt tyst. Rörfel. Räddaren i nöden var Ragnar i Kråkegärde, SM7XFZ. Han hade två rör, 6D6. Jag fick det ena, och nu fungerade mottagaren perfekt igen.

HRO: En gång state-of-the-art
HRO-mottagaren var på sin tid state-of-the-art, det bästa som gick att få tag i. Tidpunkten vi talar om då är början av 1940-talet. Den mottagare Bruno restaurerade är tillverkad år 1941.

290 dollar exklusive likriktarrör
HRO-mottagaren omnämndes första gången i QTC i oktober 1934, och första exemplaret levererades enligt engelska Wikipedia i mars 1935. Enligt HRO:s handbok 1935 kostade själva mottagaren 233 dollar, det fristående nätaggregatet kostade 26 dollar och 50 cent, exklusive likriktarrör. Högtalaren kostade 30 dollar.

Länk
Wikpedia: National HRO

Brunos bild av mottagaren med spollåda för 3,5 MHz.


Bakgrund och efterskrift

För många människor är affektionsvärde något som kan göra en sak särskilt värdefull för dem personligen. För samlare av antikviteter är begreppet proveniens centralt och kan höja föremålets marknadsvärde. Proveniens handlar om sakens histora, var den använts, vem som ägt den etc. När det gäller min HRO är affektionsvärdet högt, även om dess proveniens knappast skulle medföra några pekuniära fördelar. Saken är denna:


Öller telegrafnyckel
Jag hade kvitterat ut mitt B-certifikat i slutet av april 1966. Jag hade köpt en Trio 9R59 mottagare från Bejoken import i Malmö och betalat 300 kronor för den. Det var mycket pengar för den som tjänade 5 kronor och 70 öre i timmen. Jag hade köpte en begagnad Heathkit DX-40, en Geloso VFO och en Öller telegrafnyckel av Kjell SM7DRQ, en av mina lärare innan jag muckade från telegrafistplutonen på T4. Telegrafnyckeln var bäst, den håller än idag.

Första mottagaren: 9R59 som drev
Antennen var en knappt 42 meter långwire. Avstämde gjorde jag med sändarens pifilter mot ett lysrör som jag hade tejpat på antennwiren ovanför radiostationen. När lysröret lyste starkast drog antennen ut. Problemet var bara att mottagaren drev. Det spelade ingen roll hur länge mottagaren varit i gång. När jag hade sänt mitt pass på telegrafi fick jag börja leta på mottagaren för att på nytt hitta min motstation. Ingen kunde heller påstå att mottagarens beatoscillator gav en klistallren sinuston.

Första besöket hos Bybben 1966

Nils Qvarnstrand SM7BYB, 1920 – 2014. Nisse hade den  första auroraförbindelsen på två meter mellan SM och OK. Det skedde den 15 juli 1959.
Bild från 2006. FOTO © Erik SM7DZV.

1966 besökte jag för första gången Nils Qvarnstrand, SM7BYB, och hans hustru Iwa i deras radhus i Pukeberg i Nybro. Nisse, legendarisk radioamatör i Nybro, hade fått sitt certifikat vid 28 års ålder, 1948. När jag träffade Nisse första gången hade stämpelfärgen och bläcket nätt och jämt hunnit torka på mitt eget certifikat

Radiostationen i finrummet
Inne i vardagsrummet stod Nisses kortvågsstation, en HRO-mottagare och en Gelososändare. 80-metersdipolen hängde högt uppe i några tallar på framsidan av huset. Att Nisse då sedan många år körde tvåmeter på norrsken hade jag den gången inte en aning om. Radiostationen var igång. Telegrafisignalerna ur HRO-mottagaren var kristallklara. Längre än så gick det inte att komma från min egen drivande 9R59.

En resa jag inte ångrar
Sedan Nils gått bort i början av 2014, 93 år gammal, hjälpte jag hans dotter Helen att sälja fungerande delar av radioutrustningen. HRO-mottagaren var kvar men hade inte fungerat på många år. Den hade stått på en hylla i förrådet, rostat och samlat damm.

Jag fick den gamla mottagaren, ställde den på en hylla i mitt eget förråd, där den stod ända till dess jag åkte till Karlskrona och bad Bruno SM7HKM “titta på” den. Det är en resa jag aldrig kommer att ångra.

Tack till/Credits
Restaureringen av min HRO-mottagare hade inte varit möjlig utan gåvor, råd och hjälp av flera personer. Tack för att ni hjälpte mig rädda Bybbens HRO!
Helén Qvarnstrand
Janne SM5SUH
Bruno SM7HKM
John SM7GTD
Ragnar SM7XFZ
Böda den 2018-08-11
Erik
SM7DZV

 

Fotnot
På engelska Wikipedia berättas hur HRO-mottagaren togs fram under stor brådska och mycken övertid. PÅ övertidsräkningarna började man skriva HOR, uttytt Hell Of Rush. Ledningen bestämde därför först att detta skulle bli mottagarens namn. Innan lanseringen ändrade man sig och kastade om bokstäverna för att namnet inte skulle kunna uppfattas som stötande.

Print Friendly, PDF & Email

Taggar:,

Copyright © 2014-2018 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com