Om vedermödor i vardagen
— och behovet av mer humaniora i nya skolan

(2018-09-06) Uppdaterat 2018-09-06  klockan 11.00.

Rolf SM5MX, november 2012, i sitt dåvarande test-QTH i Böda.
FOTO © Erik SM7DZV

Rolf, SM5MX, har varit en rätt flitig deltagare i tester under åren. P g a iråkade krämpor har han dock valt att mer eller mindre lägga den delen av hobbyn på hyllan. De gånger han ibland ändå hörs en stund i contestsammanhang, deltar han i vad han brukar kalla ”motionsklassen”.

Med Rolfs benägna tillstånd återger vi nedan ett kåseri som ger bakgrunden till den minskade radioaktiviteten. Rolf publicerade ursprungligen denna text som ett inlägg på en sida angående eventuella skillnader mellan den nya grundskolan och tidigare skolformer:

När jag fick min första stroke tog jag mig till akutmottagningen på SöS. Jag kräktes mycket spektakulärt i entrén och vacklade fram till receptionsdisken med ena handen för munnen för att s a s förhindra ”störande upprepningar”.

När jag med viss möda hade redogjort för läget och de inledande frågorna var avklarade, frågade den vänliga damen bakom disken:

– Har du varit här förut?

Fortfarande med ena handen för munnen, fick jag ett anfall av s k opassande munterhet – ett annat uttryck jag mindes från min skoltid. Mellan ihopknipna fingrar klämde jag fram

– Ja, jag är född här.

Den tydligen historiskt intresserade receptionisten sken då upp, men verkade falla i tankar, och efter viss betänketid undrade hon

– Men det måste ha varit i den gamla byggnaden? Det hördes nog inte vad jag svarade mellan fingrarna, varför jag nickade frenetiskt till bekräftelse.

Efter detta rätt kultiverade samtal slussades jag vänligt vidare till allt möjligt spännande som fyllde återstoden av dagen.

Åren gick, och när jag skulle skrivas ut från SöS efter min andra stroke, skulle jag träffa en läkare för samtal; det hör till. Efter en stund började jag dock undra om hon kanske inte hade träffat någon alltjämt levande patient tidigare. Jag blev lätt förvånad över hennes rätt kritiska ton, trots att jag ser mig själv som en relativt skötsam person; jag röker t ex inte.

Ännu en av hennes haranger avslutades med ungefär

– Men du begriper väl, att så här kan du inte hålla på!

Jag tror jag mumlade något om

– Nej, jag lovar att inte göra om’et.

Men hon malde bara på, och till slut orkade jag inte längre ta henne på allvar. Och sedan hon i och för sig  rätt sakligt redogjort för att man magnetröntgat mitt huvud och där konstaterat en bristning i ett kärl, men efter ytterligare röntgen inte uppdagat något fel med mitt hjärta, klämde jag i med

– Då tycker jag att du skriver där i din tjocka bok, ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott!” (framfört med ett förtydligande uttal)

– Jaså, det tycker du, sade hon lika kallt som förut och utan några som helst tecken på att den för oss fyrtiotalister så bekanta strofen skulle ha slagit an en sträng.

Mitt försök att lätta upp stämningen var naturligtvis inte flabbroligt, men jag tyckte ändå att det passade, särskilt som en receptionist jag träffat en gång i samma byggnad, visat sig både kultiverad och intresserad – ”far beyond the call of duty”, som man säger på engelska.

För övrigt anser jag att undervisningen i humaniora bör förstärkas. Redan i grundskolan, eftersom Runebergs verk ändå inte platsar i den medicinska kurslitteraturen; en kollega till honom hade ju förresten redan snott storyn om den där Fältskärn.

 

Länkar
Wikipedia: Fänrik Ståls sägner
Wikipedia: Fältskärns Berättelser (författad av Zacharias Topelius)
Wikipedia: Johan Ludvig Runeberg

Tre fotografier från Johan Ludvig Runebergs hem,
idag museum, i Borgå

Monter med exempel på Runebergs manuskript. Finns i Runebergmuseet i Borgå.
FOTO © Erik Nyberg SM7DZV

Oskarp detalj från bilden ovan: Papper var dyrt på 1800-talet. Runeberg skrev sina verk på små papperslappar som senare fogades samman.

FOTO © Erik Nyberg SM7DZV.

Rävskinnsrummet i Runebergs hem i Borgå.
FOTO © Erik SM7DZV