F 15:s radio och luftoperativa radioprinternät

Publicerat 2019-08-27. Uppdaterat 2019-08-28.

Folke Påhlin SM3ACP, som skrivit ned historiken om F15:s radio, med pryoelev på F15:s radiostation 1965. Pryoeleven kom från Skog. Hennes namn är tyvärr okänt för oss.
FOTO (1965) Försvarsmakten.

Många äldre telegrafister bär på oskriven radiohistoria. Det kan handla om tekniska system, övergång till nya kommunikationsmetoder och personliga minnen och upplevelser. Under ett drygt års tid kunde vårt nyhetsmagasin följa telegrafisten Jan Hösts SM7VTR (S.K 2018-07-12) dokumentation om sjömansspråket. Jan förklarade att han ville göra nedteckningarna ”innan allt faller i radioskugga”.

I samma anda skrev Folke Påhlin SM3ACP (S.K. 2014-05-21) sin historik över F15:s radio och luftoperativa radioprinternät. Hans artikel publicerades 2017 i Jetabocken, som är årsskrift för F15:s Kamratförening, Söderhamn. Föreningens ordförande Jörgen Rystedt har givit Amatörradionyheterna tillstånd att återpublicera Folkes artikel.  Redaktionen tackar Kamratföreningen för tillmötesgåendet och bjuder dej som läsare att ta del av historiens vinslag.

[Mellanrubrikerna i artikeln har satts av redaktionen.]

I början var ljudet från en telegrafnyckel, kommet från en radiobuss – en TMR 9, som stod uppställd utanför första divisionens hangar, i närheten av kanslihuset. Den första provsändningen ägde rum den 4/6 1946, kl 1020. Motstation var flygstaben radio och P 21 radio. Operatör var F 15:s förste radiotelegrafist, Sigurd Söderman.

Jetaboken 2017, organ för F15:s Kamratförening Söderhamn, där Folke Påhlins artikel publicerades.

Efter en kort tid i bussen, flyttade radiostationen in i kanslihuset, en trappa upp. Där blev stationen kvar till våren 1966. Då påbörjades reparationer på avdelningen och stationen flyttade till en bunker utanför F 15. Men mera därom senare.

Under åren 1946-66 hände en hel del på radiofronten. Stationen utrustades utöver bussen med 2 st fjärrstyrda sändare med beteckningen FMR4 och en effekt av 800 watt. Sändarna var placerade i den tidigare nämnda bunkern. Vidare inmonterades en pejl i anslutning till radiostationen.

Radiotrafik till och från flygplanen på kortvåg
På den tiden gick all trafik med flygplanen på kortvåg på telegrafi eller telefoni. Trafikledaren, som satt i våningen ovanför radiostationen, gav direktiv till flygplanen via denna.

Trafikledarens ”vänta” räddade flygplan
En gång hann dock inte trafikledaren reagera tillräckligt snabbt. Ett flygplan på väg till F 15 från södra Sverige skulle ha mellanlandat i Uppsala för tankning, men så skedde inte. I höjd med Gävle upptäckte föraren att bränslet i det närmaste var slut och bedömde att han inte skulle ta sig till F 15. Han anropade F 15 radio och meddelade att motorn stannat och tillade: ”Jag hoppar!” Den snabbtänkte telegrafisten sa: Vänta” i akt och mening att meddela trafikledaren. Detta ”vänta” medförde att föraren stannade ombord, glidflög från Gävle till F 15 och landade, utan några större skador på flygplanet.

Pejlen gav kurs mot basen
För att återgå till pejlen. Vid dåligt väder användes denna för att ge föraren rätt kurs mot basen och om vädret tillät kunna landa på F 15. Förutsättningen var dock att föraren lydde de direktiv om kursriktning som meddelades.

Insamling av väderobservationer
Insamling av väderobservationer var en annan viktig uppgift som telegrafisterna skötte. Det här var före datorernas tid. Ett antal tyska och engelska stationer skulle avlyssnas och observationerna nedskrivas. Väderkoderna bestod av femställiga siffergrupper, som sedan kunde översättas till vädersymboler på kartor, som ritades av väderbiträden och analyserades av flottiljens meteorologer. Efter en tid blev insamlingen så rutinmässig, att samtidigt som koderna mottogs och skrevs ner på skrivmaskin, kunde telegrafisten sitta och läsa en bok.

Tre civila telegrafister
Personalstyrkan på radiosidan bestod av 3 civila telegrafister, med hjälp av ett antal underbefäl under utbildning. Ett litet kuriosum: hur många personalgrupper på F 15 förutom radiopersonalen har fått telegram från två svenska kungar? Nämligen Gustav V och Gustav VI Adolf.

Flyttade ut till bunker 1966
Våren 1966 flyttade radioavdelningen ut till bunkern på myren. Där satt personalen, utan moderna bekvämligheter, till september 1967, då flyttning till US 14 påbörjades.

US 14 — Understation 14
US 14 var en anläggning som, med militär noggrannhet, på 100 meter när placerades mitt emellan två anläggningar i F 15:s regi, vilka skulle betjänas av US:et. Huruvida någon kontakt med sakkunniga inom radioområdet togs är mycket tveksamt.

US14 – del av Flygvapnets radioprinternät
US 14 ingick i flygvapnets radioprinternät som bestod av ett stort antal liknande anläggningar runt om i Sverige. Radiolänkförbindelse fanns med flygtrafikledning och sambandscentralen på F 15 samt med Fält 46. Därav dess geografiska placering.

Collinssändare på 10 kW
Anläggningen bestod av två enheter. En mottagar- och en sändaranläggning. Den sistnämnda cirka 10 km fågelvägen från mottagaranläggningen. Även dit fanns länkförbindelse för bl. a. fjärrbetjäning av två st. sändare. Dessa var av Collins fabrikat, med en effekt av 10 kW. Nära mottagaranläggningen fanns en mindre reservsändare, CT 1000, på 1 kW. Antennsystemen bestod av logperiodiska antenner, riktade mot nätets huvudstation som fanns i Vallentuna. Dessutom fanns en vertikal- och en dipolantenn vid varje.

Arbetsuppgifterna hemliga — ovälkomna besökare avvisades
Stationens arbetsuppgifter var ytterst hemliga. Detta hade bl.a. till följd att besök av ej önskvärda personer då och då inträffade. En ”konstnär” med sitt staffli fanns en morgon vid mottagaranläggningen, men fann för gott att avlägsna sig när personalen upptäckte honom. En annan gång kom två män utrustade med kameror gående på vägen mot anläggningen.

Besökare slängde in förbudsskylten i skogen…
De upplystes vänligt men bestämt att de inte var välkomna och att det vid uppfarten fanns en skylt som talade om att tillträde och fotografering var förbjudet. – Nej, den skylten hade de inte sett! Och mycket riktigt, skylten var borta. Senare hittades den, uppriven med roten och inkastad i skogen.

Arbetsresor i egna fordon
Transporterna till jobbet skedde i egna fordon. Enkel resa 70 – 75 km, beroende på vilken väg man valde när det var vinterföre. Personalen hade alltid sina bilar utrustade med såg och yxa, ty det hände att höst- och vinterstormar ordnat med vindfällen tvärs över vägen. Ibland i sådana lägen att ingen alternativ väg var tänkbar, med tanke på öppethållningstiderna på stationen. Flera gånger kom verktygen väl till pass!

Länkantennerna
De tidigare nämnda länkarnas antenner, med utseende som vanliga TV-antenner, var riktade dels mot F 15, dels mot Fält 44 och mot sändarstationen. Utrustningen var till en början RL 02, men byttes senare till RL 81 för bättre räckvidd och på högre frekvens. Mottagarstationen för länken mot F 15 var placerad i Söderala.

Hammarlund, MKL 940 och MRM 8
De radiomottagare som under åren användes var först Hammarlund, sedan MKL 940 och MRM 8, som även fanns en tid på US:et. De byttes senare ut mot SRA 722 för kortvågsmottagning. För radioprintermottagning användes Rodhe o. Schwarz-mottagare EK11. Dessutom fanns PR-radio på stationen, i anläggningens tjänstebil, samt i två av personalens bilar.

Samtlig personl kryptoutbildad
Arbetsuppgifterna på stationen bestod till stor del i insamlandet av väder som på fjärrskrift sändes via länken till F 15:s väderavdelning, telegramtrafik mellan övriga stationer inom nätet samt kryptoteknik. Samtlig operativ personal var kryptoutbildad. Samtrafik med armén och marinen förekom också.

Reservkraft
Till övrig utrustning på stationen kan nämnas reservkraften. Anläggningen var oberoende av nätspänningsbortfall. Två dieseldrivna aggregat svarade för reservkraften och de startade och stannade automatiskt när nätspänningen föll respektive kom tillbaka. Värmen lämnades av en oljepanna och vattnet hämtades ur en djupborrad brunn via ett hydrofonkärl.

Personalen vid US 14
Personalen vid US 14 bestod av tre civila telegrafister och till en början två tekniker samt en lokalvårdare. Dessutom fanns en tillsynsman från Bogården som såg till anläggningen när personalen hade helgledigt.

Nedläggningen påbörjades 1982
1982 startade nedläggningen av US 14. Då påbörjades datorisering av driften. Allt fungerade som tänkt, så länge personalen fanns på plats för ständig ”reset” av datorerna.

Anläggningen stängdes sommaren 1984
Den 31/7 1984 stängdes anläggningen, och den siste operatören lämnade stationen. En tekniker blev kvar c:a ett år för avveckling. Numera används huset där sändarna fanns, av Telia, för mobiltelefontrafik och mottagaranläggningen har gjorts om till bostadshus. Samtliga master, antenner och fundament har avlägsnats – liksom hemligstämpeln! Ett sällsamt inslag i flygvapnets sambandsnät är nu historia och kan berättas för eftervärlden.

Länkar:
Amatörradionyheterna: Verklighetens SM3BP
På Delsbo Radioklubbs hemsida kan man också läsa om det Luftoperativa radionätet US-14. Klicka här.
På Delsbo Radioklubbs hemsida finns även bilder från US-14.