Litteraturpristagaren Olga Tokarczuks
barndomsupplevelser om sina möten med radion

Uppdaterat 2019-12-24: Kompletterat länkar samt litet redaktionellt tillägg.

Klicka på bilden av Olga Tokarczuk för att läsa  litteraturpristagarens nobelföreläsning, bland annat om sina barndomsminnen av mötet med radion.
FOTO Andrzej SM0YHG.

— Av Erik SM7DZV —

Lagom till jul har vi begåvats med ett nytt nyhetsbrev, nr 132, från Radiomuseet i Göreborg.

Där kan man bland annat läsa inledningen av litteraturpristagaren Olga Tokarczuks nobelföreläsning, där hon beskriver hur hon mötte världen genom att lyssna på radio. Den som vill läsa Tokarczuks hela nobelföreläsning kan klicka på bilden för att ladda hem hela texten.

Hennes beskrivning är troligen lätt igenkännbar för stora delar av de generationer som växte upp innan ingen ens kunde tänka tanken att telefoner kunde vara bärbara, mobila, och långt innan det fanns världsomspännande datanätverk och sociala medier.

Låt Olga Tokarczuks nobelföreläsning bli årets julläsning.

”Gammal radio med ett grönt öga och två rattar”
Olga Tokarczuk beskriver i inledningen av sin nobelföreläsning hur hennes mor sitter vid en gammal radio: ”en sådan där med ett grönt öga och två rattar — en för att reglera ljudet och en för att leta fram stationer. Den radion blev mitt stadiga sällskap under barndomen, genom den blev jag medveten om att kosmos fanns.”

Olga Tokarczuk inleder sin nobelföreläsning genom att beskriva ett foto av sin mor som sitter vid en gammal radio:

Det första foto som jag levt mig in i föreställer min mor innan hon födde mig. Fotot är tyvärr i svartvitt, därmed går många detaljer förlorade, blir till nätt och jämnt antydda grå former. Ljuset är mjukt och grynigt, vårlikt, säkert silat genom ett fönster, och håller rummet i ett knappt skönjbart sken. Mamma sitter vid en gammal radio, en sådan där med ett grönt öga och två rattar – en för att reglera ljudet, en för att leta fram stationer. Den radion blev mitt stadiga sällskap under barndomen, genom den blev jag medveten om att kosmos fanns. Vridandet på ebonitknapparna styrde antennens känsliga tentakler i vars täckningsområde man kunde stöta på främmande stationer som Warszawa, London, Luxemburg eller Paris men där ljudet också kunde dö bort helt, som om antennögonen mellan Prag och New York, Moskva och Madrid uppfångat förekomsten av svarta hål. Då genomfors jag av rysningar. Jag trodde att jag via radion satt mig i förbindelse med andra solsystem och galaxer som mitt i bruset och knastret skickade mig information som jag inte kunde dechiffrera.

LÄNKAR
Nobelstiftelsen: Olga Tokarczuks nobelföreläsning.
Texten finns också på engelska och polska