”Mitt sommarlov V2.0” — SM5MX berättar

Posted by Erik SM7DZV on 21 januari, 2022 in Feature, Nyheter |

— Av Rolf T Salme, SM5MX —

Rolf SM5MX
FOTO Erik SM7DZV

Mitt första besök i utlandet ägde rum en sommar på 50-talet, när vi bodde i Högsäter i Värmland och jag vågade mig på att cykla in i Norge, som låg blott några stenkast bort. Jag var ju inte ens radioamatör och kände således ingen i hela Norge. I följande V2.0 av skoluppsatsen ”Mitt sommarlov” lämnar jag alltså mina äventyr i Norge därhän, och vänder blicken åt andra hållet.

När en student på 60-talet ville resa till Japan, långt där i fjärran, var nog det enda ekonomiskt möjliga alternativet att ta sig dit genom att resa igenom Sovjetunionen. Med lite lumparkunskaper i ryska och ett spirande Japanintresse bestämde jag mig således 1966 för att göra denna resa. Jag satsade ett studielån på projektet, fast besluten att i brist på pengar därefter arbeta och plugga samtidigt. En intressant upptäckt var samtidigt att det inte heller var oöverkomligt dyrt att se lite mer av landet man skulle passera på vägen till Japan.

Alltså lade jag till en flygtur från Leningrad (idag St Petersburg) ner till Lvov i Ukraina, då en del av Sovjetunionen. I Lvov hade jag per 3,5 MHz telegrafi lärt känna radioamatören Ivan, en person som verkade klart trevlig, alltså skulle jag dit.

 

Hedersomnämnande till damen som serverade frukost på tåget
Och därefter tillbaka till Leningrad för fortsatt resa med tåg och båt till Japan. Jag avstår också från att dra detaljerna från det oändliga Sibirien. Fast ett hedersomnämnande måste nog gå till den runda lilla tant som varje morgon serverade frukosten på tåget för det unika know-how hon anförtrodde mig. Hennes rutin var att lyfta salt- och pepparströarna med vänster hand och vända bordduken med den högra, ”för hur många gånger man än vänder på en duk, är undersidan alltid renare!”. Och det gåtfulla Sibirien ruvar troligen på fler hemligheter än den.

Likaså blev jag imponerad av en äldre man på en parkbänk i Irkutsk som undrade om inte svenska och norska ändå var rätt lika. Imponerande detaljkunskaper hos en person i Sibirien när man betänker att jag då nyligen hade läst att c:a 1/4 av invånarna i den andra supermakten inte kunde hitta sitt eget land på en jordglob.

”Vad som än händer — Ge dej inte!”
Visserligen hade det surrealistiska sovjetiska systemet gjort ett försök att stoppa min långfärd redan i Leningrad genom att påstå att jag inte hade någon bokning från Leningrad till Lvov. Det fanns inte ens en flyglinje Leningrad – Lvov, påstods det efter en stund för att understryka det fåfänga i mitt fräcka försök. Av mer erfarna Sovjetresenärer hade jag dock fått rådet, att ”Vad som än händer, vad Intourist än påstår: ge dig aldrig! Punkt”.

Plötsligt fanns både biljett och flyglinje…
Och se, allt löste dig mycket riktigt, på äkta sovjetiskt manér. Jag lade mig att vila på en soffa där på Intouristkontoret i Leningrad efter att ha förklarat att jag tänkte ligga där och ta igen mig tills man gav mig den betalda biljetten. När de så småningom insåg att jag menade allvar, fick jag inte bara en biljett utan fick t o m gå ombord före alla in i en tom kabin; det mesta tydde på att denna ”okända” flyglinje hade destinationen Lvov. När de ryska passagerare sedan släpptes ombord, ungefär som när en grind går upp på Täby Galopp, blev en man plötsligt utan stol; det var alltså hans plats jag hade fått. Två starka flygvärdinnor föste brutalt av honom. Jag skruvade lite skamset på mig, det skall erkännas, men jag räknade med att han som ryss ändå kunde mer ryska än jag och därför var bättre rustad att ta sig vidare än jag själv. Ett intressant exempel på hur Sovjetunionen (inte) fungerade en gång i tiden.

Och väl framme i Lvov, fann jag snabbt att jag hamnat bland mycket trevliga människor där. Då icke minst mina brevvänner Ivan och hans fru Anna men även många andra sympatiska och färgstarka radioamatörer, bl a Vlad, UB5WF, då en av världens mest framstående contesters på CW. Det här var alltså när det Kalla Kriget var som hetast, och människorna i det stora landet utmålades som några av de värsta vi någonsin haft emot oss.

Hamnade på en äkta rysk fest
De verkade ändå ha rätt trevligt där i Ukraina och jag hamnade omgående på en äkta rysk fest bland äkta ryska män, inte alltför många år äldre än jag själv. En fest med korvar, bröd, gafflar, vodka och ….. vodka, som dracks m h a det slags glas som vi vanligen dricker mjölk ur. Varje dricksglas vodka sköljdes ned med en smutt konjak ur ett snapsglas. Jag var som 22-åring ännu en mycket skötsam gosse och närvarade i praktiken kanske främst som förevändning och åskådare. Mycket imponerad, som jag ändå var, försäkrade jag mina nya vänner om att de borde kunna köra denna föreställning i svensk TV, kanske t o m på cirkus. För så roligt hade vi.

Här från den andra våningen på Gagaringatan i Lvov övervakade jag alltså den amerikanska månlandningen 1969.
FOTO: Google Street view.

 

I Lvov igen, när Armstrong landade på månen
På väg till Japan igen 1969 besökte jag återigen mina vänner i Lvov, samtidigt som Neil Armstrong, Buzz Aldrin & Co besökte månen. Jag satt alltså i ett sovjetiskt vardagsrum och såg den amerikanska månlandningen i sovjetisk TV. Eftersom jag var den ende representanten från Väst, var det alltså inte utan att jag kunde ta åt mig lite av äran, ”Grattis, Rolf!” och ”Ja, det där gjorde våra grabbar bra. Buzz Aldrins släkt kommer förresten från Värmland” o s v.

Skickade brev som ”försvann”
Jag utväxlade brev med Ivan och Anna med ojämna mellanrum under något halvsekel medan jag själv flyttade runt bland exotiska länder och var DX på fritiden. Inte alltid så enkelt, eftersom åtskilliga brev nog försvann. Ibland skrev Ivan att censuren hade öppnat mitt kuvert och tagit hela brevet, och därefter – ”förmodligen för att retas” – bara sänt honom det tomma kuvertet. ”Då kunde de lika väl ha behållit resten”, menade han i nästa brev. När censuren mot slutet av 1900-talet officiellt avskaffades, försvann ändå innehållet i en del kuvert jag skickade. Ivans kommentar: ”Det är ju fortfarande samma människor som jobbar där på Posten”.

Vännen Ivan gick bort
Med tiden drabbades Ivan av stroke två gånger och gick bort. Innan han gav upp, lärde han sig skriva hjälpligt med vänster hand. Mest minns jag ett långt brev, mödosamt skrivet med reservoarpenna, där han berättade att hans fru Anna, som var lärarinna i engelska, hade lärt känna en lärarinna i USA, som mot alla odds hade lyckats besöka dem något år innan Sovjetunionen definitivt brakade samman. Anna och den amerikanska kollegan hade tillsammans lyckats resa runt i Sovjetunionen under något halvår, där den amerikanska kollegan hade fått spela dövstum för att undvika svåra frågor under resan. Jag gissar att denna modiga dam borde ha haft en och annan unik erfarenhet att berätta om därhemma i det amerikanska lärarrummet.

Tappade kontakten med familjen
I och med att Ivan gick bort, vilket jag hörde via andra radioamatörer, tappade jag kontakten med Anna, vilket var synd, eftersom hon var en ytterst sympatisk person, som jag också lärde mig mycken visdom av och uppskattade mycket.

Min kompis Ivan, sittande, bredvid en av sina elever. Ivan undervisade i ämnet sändarkonstruktion.

Som väletablerad pensionär i Tyresö, nära Stockholm, föll det mig så småningom in, att jag borde kunna leta reda på Anna och på något sätt få lite kontakt igen. Först en kort utvikning som bakgrund till fortsättningen.

Utvikning om UR7QM och contestprogrammet TR4W
Som contestprogram använder jag sedan många år en mjukvara, som ursprungligen skrevs i DOS av N6TR, som var Quality Engineer på Intel och även själv en framstående contestare. När Windows kom, erbjöd sig UA4WLI att ta vid och fönsterisera programmet. Så skedde, och programmet heter nu TR4W (=TR-Log for Windows). Det är numera gratis och stöds av en liten trust, bestående av en grupp i USA och en man i Ukraina, Valerij, UR7QM, som ansvarar för tillägg, s k ”moduler” för vissa tävlingar.

UR7QM kände Ivan
Jag hade ibland haft lite mejlkontakt med denne Valerij angående detaljer i programmet och alltid fått bra information. Betydligt mer text kom det oväntat den gång jag frågade om han möjligen hade känt Ivan och Anna, alltså Mr. & Mrs. Grigoriev. Jomenvisst, hemma i deras rum nära operan i Lvov hade han suttit åtskilliga gånger; de bodde i en s k ”kommunalka”, alltså en lägenhet som man på Sovjettiden delade med flera andra familjer, där familjen Grigoriev hade tilldelats vardagsrummet, innanför köket.

…och hade varit hans elev
Och inte nog med det, Ivan hade varit Valerijs lärare i elektronik på det Polytekniska Institutet i Lvov! Vi hade väl utväxlat några mejl om detta när han nämnde att han vid ett tillfälle faktiskt hade räddat livet på Ivan. Som jag nämnt, hade Ivan haft stroke två gånger och blivit förlamad på höger sida. Vid något tillfälle skulle Valerij hjälpa Ivan att sätta upp en antenn på taket på 4-våningshuset. Ovanpå äldre hus löpte ett virrvarr av telefon- och elledningar. Ivan höll med sin vänstra hand i antenntråden, när den olyckligtvis föll tvärs över en elledning, ”and he was electrocuted”. Som tur var uppfattade Valerij snabbt vad som höll på att hända och lyckades dra loss Ivan i tid. Han skrev att de sedan satt i flera timmar där på taket och pratade om det som hänt.

En dotter Nina bodde i annat land…
Jag frågade Valerij om han visste om Anna fortfarande var i livet. Det hade han ingen aning om, men han frågade runt bland andra radioamatörer i Lvov. Någon tipsade om att dottern Nina (som jag aldrig träffat) nyligen hade setts i Lvov, fast hon enligt uppgift skulle bo utomlands. Ett antal månader gick, när någon plötsligt hörde av sig och gav mig en ev. möjlig mejladress till dottern Nina i ett annat land. Jag skickade ett hövligt mejl dit, förklarade vem jag var, varför jag skrev och frågade om hennes mor Anna fortfarande levde, och i så fall var.

…men hade avlidit våren 2021
Det hade nog gått ett halvår när någon annan från Lvov i mars 2021 meddelade att dottern Nina – mejladressens innehavare – hade avlidit. Då insåg Valerij och jag att vi troligen aldrig skulle komma längre i ärendet trots alla goda vänners ansträngningar.

Barnbarnet Jelena hittade Rolfs mejl…
Men så, helt oväntat, den 8 augusti fick jag ett mejl, som var avsänt från den avlidna Ninas mejladress! Ett mycket artigt och vänligt mejl författat av en Jelena, som förklarade att hon höll på att ta hand om kvarlåtenskapen efter sin mor Nina. Hon hade just lyckats logga in på sin bortgångna mors mejlkonto, hade läst min mejlfråga och kunde berätta att hennes mormor Anna fortfarande levde och bodde kvar i Lvov! Dessvärre hade mormor ingen dator o s v.

…och kunde berätta vad som hänt familjen
Denna Jelena, uppenbarligen ännu en trevlig person ur denna familj, har jag därefter utväxlat ett antal mejl med och fått veta lite mer om morföräldrarna, hur hon hjälpte morfar att löda i radioapparater efter hans stroke etc. Barnbarnet Jelena, uppväxt i England, skriver roliga brev på engelska, är professor i fysik på ett engelskt universitet, gift med en rysk matematiker, som undervisar i matematik på samma universitet. De har tre barn, och jag tror de bor på landet. Hon avundas oss i Sverige ”som kan åka skidor så enkelt” o s v. När jag en gång nämnde att vår dotter Miriam hade föreslagit oss att ”flytta till England och köpa en hund – för det passar er”, undrade Jelena om vi var intresserade av ett byte ”rakt av”. :-)

Och Anna då?
Dagen före julafton 2021 kom jag ihåg, att bland alla mejl jag fått från Jelena hade hon en gång sänt mig telefonnumret till mormor Anna. Eftersom det var jul, tyckte jag att det var ett ovanligt passande tillfälle att för första gången i mitt liv försöka ringa till Ukraina. Alltså slog jag mig ner framför Skype-datorn och slog det där numret med det inledande +380. Många signaler gick fram, men rätt vad det var svarade Anna!

Första samtalet med Anna på drygt ett halvsekel
Det var alltså första gången jag hörde henne efter ett drygt halvsekel. Eftersom hon varit lärarinna i engelska provade jag med engelska, och det fungerade. Då och då tappade hon något, men det var inte svårare saker än att jag kunde komplettera med lite ryska. Hon kom ihåg mig väl, men det blev lite förvirrat innan jag lyckades förklara att jag inte befann mig i Lvov, eller Lviv, som staden kallas numera; jag hade förstått av Jelena att mormor hör lite illa.

Fortsatt ge privatundervisning i engelska
Anna, nu alltså 89 år gammal, hade fortsatt att undervisa i engelska privat, och hon var stolt över att en elev just i dagarna hade kommit så långt att hon kunde komma in på universitetet i Köpenhamn. Efter en stund blev hon plötsligt mycket bekymrad över att samtalet skulle kosta mig mycket pengar och erbjöd sig att ringa upp. Ett erbjudande jag dock avböjde, på goda grunder. Vi pratade om allt möjligt.

Det var en stor upplevelse för mig att efter ett drygt halvsekel tala med en av de personer som en gång lärde mig att det faktiskt fanns vettiga och bra personer även i det där landet som sades vara vår värsta fiende.

Det enda som kan rädda oss…
Anna avslutade med orden, ”det enda som kan rädda oss från Putin är Gud!”. Låt oss således hoppas att han denna gång ingriper, som omväxling.

 

Fotnot:
Berättelsen är självupplevd men av hänsyn till förekommande personer är namnen fingerade, med undantag av Valerij, UR7QM, och Vlad, UB5WF.

 

 

Print Friendly, PDF & Email

Etiketter:

Copyright © 2014-2022 Amatörradionyheterna All rights reserved.
This site is using the Hamnews.dzv.se Child-Theme, v3.1.4, on top of
the Parent-Theme Desk Mess Mirrored, v2.5, from BuyNowShop.com